ingen kan förneka mig min rätt att finnas till
jag vet inte om det beror på att våren snart är på väg eller om jag äntligen har valt att öppna upp allt, dock isåfall helt omedvetet. För första gången på länge kan jag glädjas över det jag har utan att tryckas ner av det jag inte har.
Jag vet att jag gjorde några bra val i helgen, och jag är lite småstolt över mig själv att jag lyckades att stå på stabil mark när jag tillkännagav mina åsikter - jag vet att det kommer att göra stordåd i framtiden, i allafall för mig.
Tillbringade gårdagskvällen åt egenterapi, iklädd mjukisbyxor och raggsockor hängav jag mig helt åt det skrivna språket och skrev ner allt som någonsin varit i vägen, kom dock inte mycket längre till att avklara högstadiet - men jag vet att tiden inte sviker mig den här gången och att jag kommer att lyckas.
kanske kan detta resultera i ännu en diktbok, vem vet - är nog egentligen inte jag som bestämmer.
jag är bara en sorts förmedlare mellan tankarna, känslorna och fingrarna
- men tillsammans kan vi uppnå perfektion
här kommer en av alla texter som förmedlades mellan tankar och tangenter igår.
det värsta är att den är så sann att det nästan är jobbigt, självkritik - har synat mig själv i sömmarna för att riktigt inse vem jag är och hur jag fungerar. och det klart att det blir jobbigt och känsligt, men det tycker jag att jag är skyldig alla dem som bryr sig om mig, alla dem som jag medvetet har stängt ute under ett flertal perioder - jag är ledsen men hoppas att lite av det nedanstående är igenkännbart.
"Jag tycker att jag sänder ut de starkaste vibbar, signaler som vemsomhelst skulle kunna uppfatta.
Bara man gav dem en chans.
Det var skönt att få utlopp för känslorna och få förtälja ännu lite mer av sanningen,
Men fortfarande så är sanningen min egen, och jag vet inte riktigt om jag anser att någon annan äger rätten till den.
Sådan är jag, jag samlar tyst på mig händelser, upplevelser och tankegroll,
Som ligger och trycker under ytan och bildar sömnlösa nätter och ändlösa grubblerier.
Allt detta utan att någon vet om det, för om det sker i hemlighet så har det aldrig skett.
Kanske sänder jag ut någon liten varningspik, försöker försiktigt att projicera detta på andra människor, men oftast låter det som en vanlig kommentar utifrån ett aktuellt perspektiv – alltid inom gränsen för vanligt och aktuellt, bara för att undvika att misstankar uppstår.
Detta innebär att bakom varje sådan kommentar blinkar det till innanför pannan och jag vet att det inträffat något oundvikligt. Tanken, känslan eller intrycket har flugit ned i facket för "Ouppklarat material", givetvis råder där den strängaste sekretess, speciellt under vardagstimmarna.
När detta fack har blivit överfullt, när cheferna på kontoret däruppe kanske har tagit lite väl långa kafferaster medan känslornas arbetarklass sliter förgäves på bottenvåningen, då brukar det komma en kallelse till hela företaget, oftast i alkoholhaltig form.
På kallelsen står samma gamla nötta bokstäver, utskrivna med samma slita kopiator, det är ord och meningar som den alltid har fått kopiera. Alltid likadant. Mötesprotokollen blir därmed också näst intill identiska:
Rubrik – jag orkar inte mer.
§1 – så här är läget
§2 – det här har hänt
§3 – så här känner jag
§4 – försvar och ställningstagande emot, taggarna utåt.
§5 – lugna ner, blåsa bort och förneka
§6 – be om ursäkt för det inträffade
det kändes skönt att få ner allt det här på papper. Så, här har du den, min innehållsförteckning, med instruktionsmanual och hela skiten!
Läs den – läs den inte, jag tror att skillnaden förblir omärkbar. Är nog trots allt bäst att försöka att förstå sig på konstruktionen själv, annars lyd mitt råd och reklamera varan omgående,
skyll på dålig kvalitet – det skulle jag ha gjort.!
skål"