grodsekret

Om ni visste hur mycket jag ogillar den egna personen för tillfället. Att man alltid skall bete sig sådär fruktansvärt kanonkorkat. Slå mig stenhårt, lås in mig och kasta bort nyckeln, det bli nog bäst så - i allafall för mig.

torsdag - Natalie och jag gick upp tidigt och var ute och stavgick, härligt att få komma ut och gå i skogen och bara prata bort en massa envisa tankar. Åkte och köpte yoghurt och skjutsade Alex till Pontus. Sedan blev det ett antal slötimmar hemma innan man till slut gjorde sig iordning och åkte upp till Natalie. Tog med mig några sällskapsspel, men det var innan jag kom på att jag inte spelar spel, det är en principsak.
Jag tycker om att leva efter principer, synd bara att jag sällan följer dem. Här är några exempel:
¤ Jag dricker inte orangea drickor
¤ Jag spelar inte sällskapsspel eller leker lekar
¤ Jag dricker inte öl på torsdagar.
¤ Jag tål inte karlar.
¤ Jag tycker inte om att gå på bio (kan bero på att jag aldrig varit sådär speciellt förtjust i filmer)
...och jag skulle helst av allt bara vilja äta sådant som bär röda stjärnor på etiketterna.

Kom visst utanför ämnet lite men men..
Natalie och jag drack massor av te i våra nyinförskaffade temuggar, vill inte veta hur mycket som får plats i en sådan mugg -  två fullvuxna hamstrar kanske, haha.
Tittade på tv, pratade strunt och funderade på om världen är sådär fruktansvärt bra och vacker trots allt.
Blev toktrött och bestämde mig för att åka hem, men någonstans mellan den där sista klunken te och upplåsandet av bilen var det något som inte riktigt gick som planerat, fick någon släng av idioti sådär halvvägs in i natten och impulsen var så starkt att den inte gick att hindra (tourettes?!).
På väg hem höll jag på att köra på ett rådjur och om inte det var panikutlösande nog så kom även mina kära vänner samvetet, herr ågren och bekräftelsekärringen på besök, och som alltid när de kommer på oväntat besök så blir jag lamslagen och överväldigad - och misslyckas igen.
Somnade trots allt nästan direkt men kände mig som en mycket liten människa.

Började dagen med att försova mig och sedan bråka med Daniel, vilket inte var meningen. Men det blev så fel när han pressade mig i en situation där jag redan höll på att gå av på mitten, tack vara min egna självdiciplin och press. Förlåt, det var inte meningen, jag ringer dig snart.

Som alltid finns det någon väldigt intelligent människa där ute som redan har sammanfattat allt och jag tänkte vara sådär ohövlig som bara jag kan och låna denna sammanfattning ett litet tag, vilken är i form av en dikt.  Men för att inte vanära dikten i sig skriver jag ner den i sin helhet - även om jag inte riktigt håller med om allt innehåll.

"Säg mig, hur kunde blickarna ljuga så ärligt?
Vi säger att det är stressen va?
Det var en fantasi alltihop,
en fin illusion som vi delade ett tag.

Jag har haft mobilen under uppsikt hela dagen,
tänkt att du kanske skulle ringa.
Jag tog på mig byxor med fickor
som jag kunde ha telefonen i.
Och sen prövade jag att lägga ifrån mig den
för att se om det kanske var min längtans fel att det var så tyst.
Men det hjälpte inte, förstås.
I någon sorts förtvivlan försökte jag att få hit dig,
men du visste ju redan att du kunde ringa när som helst,
jag skulle alltid svara ja.

Jag tycker inte om dig, egentligen.
Och jag vet att det är fel, egentligen.
Alla säger ju det.
till och med dina kompisar som säger att jag är för bra för dig säger det.
Att det är fel att försöka fånga dig.
du har sagt det själv också.

Och jag har väll begått en del misstag på senaste tiden
men misstagen ligger inte i det jag gjorde utan i det jag har trott.
Att jag trodde att "jag vill träffa dig igen" betyder att du ville träffa mig igen
Att dina kyssar betydde att du tyckte om att kyssa mig och att "godnatt gumman" betydde att du tyckte om mig.
Och kanske tyckte du om mig då,
precis som jag tyckte om mig själv just då.

Sedan du var här har allt känts mindre
det går inte att uppnå dig och därför tog du död på mina drömmar.
Jag trodde att jag förändrades då,
att du skalade av mig.
Men det var bara alkoholen som perforerade fasaden,
och nu läcker jag åt alla håll.
Desperationen att hålla kvar det lilla jag har gör att jag glömmer vad jag ska ha det till.
Har jag verkligen offrat mig själv?"