grodsekret

börjar bli en sliten rubrik det där - men ack så sann.
trodde jag visste bättre, trodde att du äntligen hade förstått att du inte skulle ringa mig något mer på nätterna - allra helst aldrig.
jag vet inte egentligen varför du ringer, vad det som pockar så fruktansvärt på din insida att du bestämt måste berätta det - och jag vet inte varför jag egentligen bryr mig eller varför jag ägnar tid åt att svara.
Jag trodde att vi hade gjort klart alla riktlinjer för vår framtida bekantskap den där natten när du körde ut och lämnade mig i näst intill ingenstans.
Jag orkar inte längre och innerst inne så vet du det. Mitt allt är så fruktansvärt mycket bättre nu och du skulle bara våga lägga dig i och förstöra det. Har så svårt att förstå din drivkraft, din gränslösa elakhet, men jag tror nog att det är lika bra för jag tänker inte leka superhjälte längre.

Min verklighet är numera en annan och
jag har annat att fokusera min styrka, mina känslor och min vardag på.
Du och jag kommer aldrig att befinna oss på samma nivå igen och våra vägar kommer aldrig mer att korsas. Vår upprepade strid kommer aldrig förknippas med vinst...
Avståndet mellan dig om mig kommer alltid vara omkring fem meter, för om vi mot all förmodan kom varandra närmare än så - skulle någon av oss bli skadad.
jag tänker inte gå ner på mina smutsiga knän och be dig att lämna mig ifred, sådana svaghetsfasoner använder du ändå som vapen i vår invecklade låtsaslek - jag tänker istället välja att vara den bättre av oss två och bara uppmana dig: Låt mig vara ifred, det är ändå du som förlorar.


*
Du har fått mig att se verkligheten ur en annan synvinkel och har gett mig nya verktyg till glädje.
 Du är en av världens vackraste varelser och jag är tacksam för att jag har fått chansen att få lära känna dig.
Du är betydelsefull, din tok ;]