grodsekret

Du andas ganska tyst jag tror du somna´ till slut.

Tårar gör en sömnig. Inte sant?

Både du och alla ljusen i mitt rum har brunnit ut.

De slockna när de brann som mest och du gjorde likadant.

Du ligger i min säng med täcket draget över hakan

som du gjort så många baktunga dar.

Bland välbekanta dofter mellan välbekanta lakan

som ifall vi nånsin hade vart ett par.

Och här ligger jag på golvet på en obäddad madrass

och ute dansar stjärnorna på taken.

Nyss var luften fuktigt het. Nu är det kall och vass

och du sover. Jag är obönhörligt vaken.

Du kom hit strax innan midnatt, ja du brukar ju göra så.

Som vanligt blev jag glad för att du kom.

Klev som vanligt in i lägenheten utan att knacka på

men du sa; "Det är nåt jag vill prata om."

"För det har liksom börjat svida, det dansar, snurrar runt.

Och jag vet inte riktigt vad det är.

Kanske är det som det brukar att jag bara pratar strunt

men jag börjar nästan tro att jag är kär.

Och jag vet att det är helt ur fas med allt vi bestämt

om oberoende och distans.

Jag kanske fuckar upp allt nu, det gör jag ju nästan jämt

men tror du inte att vi har en chans?"

Jag älskar när du rör mig. Och när du är här.
Och jag hatar mer än allting att jag inte kan bli kär.
Jag önskar mer än nånting att det fanns alternativ
till detta bittra, torra, trötta slöseri med liv.
Men jag måste konstatera, fan det känns helt oerhört,
att det jag älskade med oss har själva kärleken förstört.
För jag har ingen chans att ge det du vill ha av mig.
Jag bara älskar allt du är, jag älskar allt du gör,
jag älskar allt du är, men inte dig.