det är någon på ryggen
jag är ett ofullständigt kaos.
jag vrider och vänder på situationer tills jag själv inte ens vet om jag var delaktig.
det är så mycket som jag skulle vilja nu, men mina tankar är för långt nersmetade
i grubblerier om förr och framtid, finns liksom ingen plats för nutid.
känns inte längre som att man kan uppskatta dagen som den är, att få en stund till att stanna
till och tänka: faan, vad jag är lycklig. När medvetandet hela tiden är inställt på nästa steg är det
svårt att vara lycklig och realistisk.
Jag skulle vilja tillbringa mer tid med min citronfjäril - visa henne att jag ställer upp, att jag finns där
och älskar henne vad som än händer, speciellt när allt trasslar till sig.
Hur elak är man inte när man ständigt är medveten om att det finns vänner runtomkring en som trots allt stannar kvar, bara man ger dem lite av sin tid - lite uppskattning för allt det goda de består av. Men tydligen har jag till och med svårt med det, jag orkar inte fokusera och bredda min värld för tillfället, jag är en smula enkelspårig där mitt enda mål är att ta mig igenom dagen.
Och så ni två..Det gör ont att ni nu kanske valt att bryta upp för alltid, självklart har jag vetat om det, men eftersom ni aldrig i handling visat vad orden betyder känns det mer påtagligt den här gången, lite mer på riktigt, jag tror att det är över nu och vet inte riktigt i vilket läger jag skall placera mina fötter.
För mycket länge sedan gav jag ett löfte till mig själv om att aldrig någonsin ljuga för mig själv - och jag skall följa detta även den här gången. Det var jobbigt i lördags, fruktansvärt jobbigt att se er, känna er närvaro och inse att det sedan länge är förlorat. När man dessutom får kritik för den man har blivit har jag svårt att vara insiktsfull. Självklart är det synd att det blev som det blev. Det gör ont att förstå att jag inte längre har någon del i era liv, men är tillräckligt självcentrerad för att strunta i att kämpa för att få komma tillbaka. En del av er kommer alltid finnas med mig men jag kan nog inte riktigt inse att verkligheten numera är en annan. Men jag valde inte bort er, det vill jag att ni ska veta, jag valde bara bort den attiraljen som aldrig kunde bli något gemensamt. Jag kan inte vara en del av något som jag i min yrkesverksamma framtid har valt att bekämpa, det var inte en slump att jag valde just det - det var ju ni som visade mig vilken fruktanvärd effekt sådant har på människor. Om ni inte hade fastnat och förändrats hade jag aldrig valt att gå den vägen, men detta är ett vagt försvar när jag saknar er så innerligt.
Förtjänar man verkligen allt det som händer en, jag är nog otroligt tveksam. Jag har en underbar pojkvän, enastående vänner och en familj som trots allt trassel ändå ställer upp och finns där. I många situationer är jag fullkomligt övertygad om att jag inte ens är värd hälften av allt det här vackra, att någon spelar mig ett spratt för att se hur jag skall ta mig ur och hantera konsekvenserna. Jag har fått lära mig att inse att människor verkligen har valt att stanna i mitt liv, just för att de vill. Det är en lång väg kvar men jag börjar sakta inse att jag nog kan lita på att det som de säger ändå är sant, men är fortfarande skräckslagen inför tanken på att de ska vakna upp och tänka: "vad gör jag här, här vill inte jag vara" och samtidigt som jag vet att jag borde ge mina vänner mer tid av mitt liv, vet jag att jag inte borde uppta så mycket av din tid.
Det är en fin balansgång och ett evigt krig mellan vad man borde göra och vad man vill. Jag trivs i din närhet och vill spendera så mycket tid som möjligt med dig, men är rädd för att det kan bli för jobbigt. Det känns som att jag drar dig ifrån det som förut var du - dina vänner, dina intressen.. är så rädd att du skulle tycka att det är jobbigt, att du skulle tröttna och ge upp, men vet att jag inte har något med det att göra egentligen. Jag vill ju att du ska må bra, vara lycklig och enbart ägna dig åt sådant som du vill, inte för att du känner att du måste. Har sagt det så många gånger men jag hoppas att du vet hur lycklig du gör mig och hur bra jag trivs i din närvaro. Jag älskar dig.
jag vrider och vänder på situationer tills jag själv inte ens vet om jag var delaktig.
det är så mycket som jag skulle vilja nu, men mina tankar är för långt nersmetade
i grubblerier om förr och framtid, finns liksom ingen plats för nutid.
känns inte längre som att man kan uppskatta dagen som den är, att få en stund till att stanna
till och tänka: faan, vad jag är lycklig. När medvetandet hela tiden är inställt på nästa steg är det
svårt att vara lycklig och realistisk.
Jag skulle vilja tillbringa mer tid med min citronfjäril - visa henne att jag ställer upp, att jag finns där
och älskar henne vad som än händer, speciellt när allt trasslar till sig.
Hur elak är man inte när man ständigt är medveten om att det finns vänner runtomkring en som trots allt stannar kvar, bara man ger dem lite av sin tid - lite uppskattning för allt det goda de består av. Men tydligen har jag till och med svårt med det, jag orkar inte fokusera och bredda min värld för tillfället, jag är en smula enkelspårig där mitt enda mål är att ta mig igenom dagen.
Och så ni två..Det gör ont att ni nu kanske valt att bryta upp för alltid, självklart har jag vetat om det, men eftersom ni aldrig i handling visat vad orden betyder känns det mer påtagligt den här gången, lite mer på riktigt, jag tror att det är över nu och vet inte riktigt i vilket läger jag skall placera mina fötter.
För mycket länge sedan gav jag ett löfte till mig själv om att aldrig någonsin ljuga för mig själv - och jag skall följa detta även den här gången. Det var jobbigt i lördags, fruktansvärt jobbigt att se er, känna er närvaro och inse att det sedan länge är förlorat. När man dessutom får kritik för den man har blivit har jag svårt att vara insiktsfull. Självklart är det synd att det blev som det blev. Det gör ont att förstå att jag inte längre har någon del i era liv, men är tillräckligt självcentrerad för att strunta i att kämpa för att få komma tillbaka. En del av er kommer alltid finnas med mig men jag kan nog inte riktigt inse att verkligheten numera är en annan. Men jag valde inte bort er, det vill jag att ni ska veta, jag valde bara bort den attiraljen som aldrig kunde bli något gemensamt. Jag kan inte vara en del av något som jag i min yrkesverksamma framtid har valt att bekämpa, det var inte en slump att jag valde just det - det var ju ni som visade mig vilken fruktanvärd effekt sådant har på människor. Om ni inte hade fastnat och förändrats hade jag aldrig valt att gå den vägen, men detta är ett vagt försvar när jag saknar er så innerligt.
Förtjänar man verkligen allt det som händer en, jag är nog otroligt tveksam. Jag har en underbar pojkvän, enastående vänner och en familj som trots allt trassel ändå ställer upp och finns där. I många situationer är jag fullkomligt övertygad om att jag inte ens är värd hälften av allt det här vackra, att någon spelar mig ett spratt för att se hur jag skall ta mig ur och hantera konsekvenserna. Jag har fått lära mig att inse att människor verkligen har valt att stanna i mitt liv, just för att de vill. Det är en lång väg kvar men jag börjar sakta inse att jag nog kan lita på att det som de säger ändå är sant, men är fortfarande skräckslagen inför tanken på att de ska vakna upp och tänka: "vad gör jag här, här vill inte jag vara" och samtidigt som jag vet att jag borde ge mina vänner mer tid av mitt liv, vet jag att jag inte borde uppta så mycket av din tid.
Det är en fin balansgång och ett evigt krig mellan vad man borde göra och vad man vill. Jag trivs i din närhet och vill spendera så mycket tid som möjligt med dig, men är rädd för att det kan bli för jobbigt. Det känns som att jag drar dig ifrån det som förut var du - dina vänner, dina intressen.. är så rädd att du skulle tycka att det är jobbigt, att du skulle tröttna och ge upp, men vet att jag inte har något med det att göra egentligen. Jag vill ju att du ska må bra, vara lycklig och enbart ägna dig åt sådant som du vill, inte för att du känner att du måste. Har sagt det så många gånger men jag hoppas att du vet hur lycklig du gör mig och hur bra jag trivs i din närvaro. Jag älskar dig.
Kommentarer
Trackback