grodsekret

jag är ledsen att jag snedtänder för ingenting märkbart,
jag ber om ursäkt för att jag gråter utan orsak,
och jag tycker att det är synd att mina signaler inte alltid går fram.

Är så medveten om att jag lika gärna skulle kunna ta dem i talat ord,
men dessvärre fungerar jag inte så. Jag visar det oftast i handling - med
inslag av pikar, och trots att det ibland verkar som att vi förstår, så tror jag knappast
att den förståelsen ligger på samma våglängd.
Jag har svårt att prata om det, vill inte be om hjälp - vill inte visa hur liten och skräckslagen jag är,
och hur ont det egentligen gör. Självklart kan du inte veta om allt detta - problemet ligger enbart hos mig,
jag önskar bara att du kunde se och förstå mina signaler, och när du väl ser dem - försöka att omprioritera
eller åtminstone förklara för mig vilka argument som talar emot.
Eftersom du betyder så mycket för mig blir det lätt att jag lägger mycket på dig, du har fått ett stort ansvar
 bara genom att kasta dig in i mitt liv.
På grund av att folk alltid har försvunnit lika fort som de har kommit - är jag numera livrädd för att historien skall upprepa sig. därför måste jag ständigt veta att du finns där och att jag kan få luta mig emot dig, när resten av världen känns för svår att leva i.

jag önskar att du hade stannat, men jag förstår dig.
Du har ditt eget liv att leva, och jag måste ta tag i mitt - iallafall den svåra biten av det.
jag älskar dig.