på återseende
Hej, det är jag igen.
Jag tänkte bara säga att jag skäms lite faktiskt, lite sådär extra.
Jag skäms för att det var så länge sedan jag skrev något, mår lite sämre
när jag vet att det egentligen gör mig bättre. Detta skapar funderingar.
Har jag nu blivit en del av den gråa massan, någon som är för ytlig för att fortfarande
tänka. Någon som inte längre har tillräckligt mycket tid till reflektion.
Jag tycker att det är pinsamt att jag fortfarande vill vara tonårstrotsig och vägra arbeta, slava för staten och enbart ägna mig åt att konservera mina åsikter och fördjupa mina tankar.
Har aldrig förut behövt ett skrivschema, har liksom inte ansett att jag borde ha ett sådant - jag som endast skriver i form av egenterapi, det tar mig emot att ens kalla det för hobby. Skrivschema, skrivtorka och allt annat som innebär att det ligger någon form av måsten bakom försöker jag att hålla mig ifrån, sådan drabbar endast de som är seriösa. Men samtidigt saknar jag mina visioner och mina ändlösa monologer i huvudet. Jag minns en gång när jag var på glassdejt, låter ganska trevligt men såhär i efterhand var det ganska oglamouröst. Vi delade en liter gbglass med kniv och sedan åt vi ur varsin del med tesked. Krossad chokladsmak. Vi den tidpunkten hävdade jag bestämt att det inte fanns några måsten - det finns bara olika grader av vilja. Kanske var det denna åsikt som gjorde dejten mindre trevlig, kanske var det redan på förhand uppgjort att det aldrig skulle vara särskilt kärleksfullt mellan oss. Denna tonårsidé om måsten har till viss del hängt med mig sedan dess, jag vet nog innerst inne att man nog måste jobba för att kunna leva men vill ändå naivt tro att man kanske kan jobba med något behagligt så att man glömmer bort att det är ett måste.
Jag vill fortfarande inte inse att livet har en bitter eftersmak - att allt är ett enda stort lidande.
För övrigt har jag hittat någon som fick mig att vilja skriva igen, poesins svar på IKEA.
Marcus Birro, tack.