det går inte att bli dum igen.
Existensiell kris.
Nu är jag gladare, lättare.
Kan vara skönt att någon man trodde att man inte längre tillhör kommer och knackar en på axeln.
Påminner en om att det faktiskt finns något bra i allt och att man inte förändrats till något närmare döden.
Jag gillar den versionen av mig själv, men kan inte längre fullt ut försvara den
och det är då det känns svårt och oöverkomligt.
Imorgon reser vi hem.
Kommentarer
Trackback