undra om man kan få en diagnos, så här i efterhand?
Jag har insett en sak, eller kanske inte riktigt det heller.
Jag har nog egentligen alltid vetat om det men försökt att intala
mig något annat eller inte brytt mig om det helt enkelt. Kan också vara
något som hänt med mig, och jag tycker nog inte riktigt om det.
I mitt huvud har jag alltid ansett mig vara en nostalgisk och vemodig person
som levt på minnen och blivit något som ett resultat av detta. Jag har kunnat ha
dem som en trygg bas att falla tillbaka på, en trygg krets av både kunskaper, erfarenheter,
personer och minnen som jag vet vart, och framförallt, att de finns till för mig, för att jag är en
del i något större, mitt lilla egocentriska kollektiv.
Det är för den sakens skull inte säkert att de vet att de befinner sig där eller medvetet har valt att hamna i min innersta krets. Det bara är så.
Problemet nuförtiden är att jag fortfarande har dem där, de är fortfarande "mina" närmaste och
finaste vänner, minnen, erfarenheter etc. Egentligen är detta inget problem, men kruxet uppstår
när det blir som nu, att man lever sitt liv helt åt andra håller, nämligen framåt. Jag slappnar inte av,
jag tänker inte till, jag försöker bara överleva dagen.
När jag går till jobbbet tänker jag: nu är det bara fyra timmar kvar till rast. När rasten sedan kommer är det ju bara tre timmar tills jag får gå hem. Sedan är det ju bara jobb imorgon och sen är jag ledig i två dagar osv. Antar att ni fattar. Jag stannar inte upp, jag fokuserar bara på de jobbiga sakerna som ligger framför mig i kalendern. Konstigt att man då blir nedstämd och inte tycker att det finns något att längta efter.
Då har man heller inte tid för de där närmaste och finaste varelserna som man förr spenderade dygn tillsammans med, här kommer min vemodiga sida in. Jag sitter och tänker på er, blir varm i hjärtat för att ni betyder så förbaskat mycket och samtidigt förkrossad över att ingenting längre är som förr. Men Sandra, ärligt talat, it takes two to tango.
Blir så trött på mitt svart-och-vitt-tänk och min präktiga vuxenvardag, måste ta tag i det. Skall försöka att sluta vara så förbaskat träig och fast. Utmana mig själv någon jäkla gång!. Alla tummar upp till Marie som försöker att styra upp en resa, det är sådant jag behöver! och festival... åh Ja!
Jag har nog egentligen alltid vetat om det men försökt att intala
mig något annat eller inte brytt mig om det helt enkelt. Kan också vara
något som hänt med mig, och jag tycker nog inte riktigt om det.
I mitt huvud har jag alltid ansett mig vara en nostalgisk och vemodig person
som levt på minnen och blivit något som ett resultat av detta. Jag har kunnat ha
dem som en trygg bas att falla tillbaka på, en trygg krets av både kunskaper, erfarenheter,
personer och minnen som jag vet vart, och framförallt, att de finns till för mig, för att jag är en
del i något större, mitt lilla egocentriska kollektiv.
Det är för den sakens skull inte säkert att de vet att de befinner sig där eller medvetet har valt att hamna i min innersta krets. Det bara är så.
Problemet nuförtiden är att jag fortfarande har dem där, de är fortfarande "mina" närmaste och
finaste vänner, minnen, erfarenheter etc. Egentligen är detta inget problem, men kruxet uppstår
när det blir som nu, att man lever sitt liv helt åt andra håller, nämligen framåt. Jag slappnar inte av,
jag tänker inte till, jag försöker bara överleva dagen.
När jag går till jobbbet tänker jag: nu är det bara fyra timmar kvar till rast. När rasten sedan kommer är det ju bara tre timmar tills jag får gå hem. Sedan är det ju bara jobb imorgon och sen är jag ledig i två dagar osv. Antar att ni fattar. Jag stannar inte upp, jag fokuserar bara på de jobbiga sakerna som ligger framför mig i kalendern. Konstigt att man då blir nedstämd och inte tycker att det finns något att längta efter.
Då har man heller inte tid för de där närmaste och finaste varelserna som man förr spenderade dygn tillsammans med, här kommer min vemodiga sida in. Jag sitter och tänker på er, blir varm i hjärtat för att ni betyder så förbaskat mycket och samtidigt förkrossad över att ingenting längre är som förr. Men Sandra, ärligt talat, it takes two to tango.
Blir så trött på mitt svart-och-vitt-tänk och min präktiga vuxenvardag, måste ta tag i det. Skall försöka att sluta vara så förbaskat träig och fast. Utmana mig själv någon jäkla gång!. Alla tummar upp till Marie som försöker att styra upp en resa, det är sådant jag behöver! och festival... åh Ja!
Kommentarer
Trackback