grodsekret

Perioder är spännande. Det är intressant att man väljer att dela upp sitt liv,
på både gott och ont och i små och lite större delar. Men det konstigaste är ändå
att man alltid måste väva ihop det till en helhet, något slags jag. Jag är ganska trött på
min vardag, jag romantiserar och fantiserar, kanske mer än jag borde.

Jag saknar tiden då allt var målat i lila och orange, när känslorna bubblade innanför huden
och man fick vara egocentrisk i sitt trygga lilla kollektiv. Här inflikar dock förnuftet som försöker att
påminna om alla gråtnätter, om beslutsångesten, om "sökandet" efter vem man ville vara eller vart
man ville höra, om de tvära kasten mellan förälskelse och förtvivelse. 
Och om besvikelsen och jakten på en trygg tillvaro där man kunde pröva att stå på egna ben.

Men trots att jag är medveten om det så förtränger jag det, jag vill inte veta av det. Fortfarande är allt det där fint
och roligt, och bra. Något att sträva efter, ungdom. Jag minns egentligen bara små stunder men har vävt ihop dem
till en egen helhet, en period, som 70-talet ihoptryckt under en gymnasietid. Saker som när jag och natalie vandrade
runt efter någon form av UKM-tillställning, det var vår och underbart. Skolkandet i rasthallen, totalt onödigt men då fullkomligt nödvändigt för hela ens existens. Det kändes som att man hade allt, möjligheterna var oändliga. Eller sena efterfester, rödvin, "snor-sperma"-glassar m.m. Efterfester tänker ni, det har man väl fortfarande, ja det är sant, men inte sådana - inte på det sättet. Dessutom hade man då inte insett att efterfester är något mycket onödigt och sällan roligt, plus att det det förvärrar graden av slitenhet och bakfylla ofantligt.

Jag saknar revoltungen som gnagde ihjäl mig inifrån, som ständigt pockade på min uppmärksamhet och som
alltid sade vad den tyckte eller bara för att. Jag saknar palestinasjalarna, fjällrävenjackorna i storlek XXL, punköl och Lars Winnerbäcks magi. På tal om palestinasjalarna retar det mig fortfarande att man blev kallade emo, hippie, knarkare (haha?) när man bar dem, eller inte att man kallades, jag är gärna ovanstående benämningar - två av tre för att vara exakt, utan mera att man faktiskt visste, man hade en avsikt med kläderna och valde dem tillsammans med budskapet, mer än att de fanns i arton olika färger i närmaste h&m-affär. Inget elakt mot mode eller h&m men jag tycker att folk saknar bakgrundsfakta idag, man har inga budskap längre. För att inte gå över till någon tafatt predikan om hur mycket bättre min ungdomstid var då jag egentligen inte kommit ur den ordentligt tänker jag avbryta mig själv. Men skulle strax innan slutet vilja nämna ännu en form av besvikelse. Winnerbäcks magi, han har varit min främsta i så många år. Ända sedan 2001 har han varit den som inspirerat mig, han och Bob Hansson. Det säger mer om mig än om dem.

Revoltungen ville bara skriva, bara kasta tankar och skit genom penna eller tangentbord.
Idag finns bara någon form av bitterfitta kvar