grodsekret

Jag får en konstig version av söndagsångest.
Vill bara stänga in mig och låtsas att saker aldrig hänt, det kommer för nära - blir för intimt,
och jag inser varje gång att jag nog sagt för mycket.
När jag rannsakar mig själv finner jag ingenting som var dumt eller för mycket, det är bara känslan av utlämnandet som etsar sig kvar.
Jag är lite av en berg-och-dal-bane-typ. Jag vet redan innan hur det kommer att sluta, det gör gärna det när man har höga förväntningar och skyhöga krav. TAADAAMM - besvikelse. Jag bryr mig för mycket om vad alla andra tycker och hur de uppfattar situationerna.
Sedan kommer glädjen över vännerna och det faktum att de kom och förgyllde min kväll.
I lördags var jag så nära att lyckas, det var bara några få steg kvar...

"Åh, jag längtar så till ikväll, det ska bli så jädra roligt. Har dock ganska höga förväntningar men det går nog."
"Okej"
"Men jag kommer säkert gråta ändå, det brukar ju alltid bli så när jag inte får allt att gå ihop, då blir jag besviken - kanske mest på mig själv."
"Det känns som att du alltid måste gråta för något."

och så blev det, men problemet kvarstår. Mitt bagage är rätt välfyllt av besvikelse och oro, och om man inte kan förstå det utan menar att "ja men ibland kommer man ju att bli full, så är det ju bara", då finns det ett nivåglapp.

Trots detta gnällande och bittra måste jag fokusera på det positiva. Bortsett från smolken som samlades i bägaren på slutet hade hade jag en oerhört rolig och trevlig kväll, kanske gick den lite väl fort. Nästa gång ska jag ha tydligare ramar, när det finns mer pengar på folks konton och när Alex har fyllt vuxen ;)

Jag hade en toppen kväll och jag är så glad att ni som kom kom (?!). 
Ni betyder så mycket.
Tack som faan!