grodsekret

Sentimentaldag idag.
Hittade ett album på spotify som jag glömt, eller förträngt.
Det var roligt men gjorde litet ont.
Man inser att man inte är sådär toppenbra trots allt, att man faktiskt
inte ställer upp så mycket som man inbillat sig. Dök upp många ansikten
som betytt mycket, som kanske bara stannat till en kort stund men som lämnat
ett avtryck starkare än kryptonit. Fram till den punkten känns det bra, när man sedan
börjar räkna efter hur länge sedan man sågs gör det outhärdligt ont. Ett år, två år?!
Trots det så tänker jag naivt inbilla mig att allt är som förut och att allt kommer att förbli så
för resten av tiden, och jag tänker fortsätta att göra upp planer som kanske aldrig blir verklighet.
Det känns bättre.

För övrigt så finns det någon som har sjunkit nu, som inte längre förtjänar min högerarm.
Pendlar dock fortfarande mellan empati och besvikelse, för krasst nog kommer de två aldrig förenas.
Jag vet dock innerst inne att något har förändrats.