slukbokare
Jag erkänner. Jag tyckte inte att Gömda var bra. Jag, som självutnämnt mig till en förespråkare för den s.k. låga litteraturen. Jag, som alltid vill slå ur underläge.
Början var bra, jag klistrades in i boken och den spelade på strängar som jag helst inte vill skall röras. Mina minnesbilder flimrade förbi i samma takt som ögonen följde texten nerför bokens sidor och när jag stängde den första kvällen ville jag aldrig öppna den igen. Den välbekanta känslan av det där otrygga väntandet höll mig vaken en stund.
Igår gav jag den (och framför allt mig själv) en ny chans. Man kan faktiskt inte strunta i att läsa böcker bara för att de framkallar en obehaglig känsla. Självklart gick det bättre den här gången, sidorna flög fram och utan att jag visste det var halva boken läst. Dock var det något annat som hänt, jag fastnade vi att ordvalet ständigt var detsamma, att bråken och replikerna var identiska. Visst är det ett av syftena; att det är en never ending terror men särskilt replikerna fick mig att tappa intresset.
Jag läste ut den imorse, besviken. Från att ha kastats in i en spännande och tragisk berättelse till att känna som jag gör efter varenda söndagsfilm på tv4. "Njae, det här var inte min grej. Skräll att de ville gå på staden en sväng, skräll att de glömde låsa dörren etc."
Å andra sidan vet jag inte om jag ville att den skulle sluta annorlunda, jag är nog helt enkelt inte gjord för att läsa (och se) på den här kategorin av filmer och böcker. Historien som fortsätter i mitt huvud blir värre, thats it.
Vad gäller låg respektive hög litteratur tänker jag nog sluta att välja. Jag tycker att huvudsyftet är att det gör något för författaren och att det ger något till individen som läser det.