grodsekret

Har varit ett antal dagar (veckor) av "det är synd om mig för jag har så mycket att göra i skolan". Buhu, stackars lilla ambitiösa människa med kontrollbehov och oförmåga att uttala ordet "Nej". Efter diverse idéer om att besöka talpedagoger och psykologer för att få detta utrett och tillfixat (återigen är vi tillbaka i min och Johannas fixering vid att diagnosticeras) har jag insett att jag nog egentligen tycker om det. Även om jag är helt övertygad om att jag skulle hinna lite mer om dygnet hade några fler timmar, om inte facebook fanns, om jag slutade att sova osv. så finns det ändå tidpunkter då jag skulle kunna göra lite mer, läsa några sidor till eller skriva klart någon uppgift. Vart vill jag komma med detta då? Jo - att jag behöver pressen, jag behöver ha nerräkningsfunktionen på Its' flåsandes i nacken och jag vill inte lämna in saker i god tid (då jag upplever det som att jag då har tid kvar att göra det bättre). Dock finns det dagar då jag inte kommer ikapp, när man ställer klockan på 06.00 och ändå inte hinner, trots att man lagt ner hela den vakna tiden. Det är då den riktiga frustrationen kommer. Den som bedövas med ångest och handlingsförlamning, och som jag ska försöka minnas när jag börjar kolla i nästa års ansökningskatalog.
Nu ska jag greppa pennan och återvända till högen med avhandlingar.