grodsekret

"Något som slinter, något som skenar, något ord eller någonting annat som får allting att skära sig.
Det är sådant som inte händer nykära. Sådant som inte kan förklaras för någon som inte har varit gammelkär. Sådant som sker för detaljer som pyrt, för repor som vuxit till sammanhang, vanor som blivit ovanor över dagar och veckor. Som en böld, som en svällande svulst av uttråkning och nonsens. Så lite behövs för att döda då.
För varje steg, för varje krock i köket, för allt vi säger om tv-inslagen. För varje minut av toalettväntan. För varje sekund tappar vi mer av vad vi lärt oss, alla erfarenheter och känslor, allt som varit vuxet, allt behärskat och utvecklat. Allt sådant tystnar, tröttnar, drar sig tillbaka. Låter åldrarna ticka ner.
Det blir för första gången tydligt nu.
Vi har bara låtsas. Hela tiden, fram tills nu. Vi har hela tiden bluffat oss fram. Vi har tryckt bort våra impulser för att vara så som vuxna människor ska vara. Inte förrän nu har vi släppt, slappnat av och börjat ge upp. Den här morgonen har vi helt slutat försöka. Den här morgonen låter vi hela huset rasa.
Vi blir arton år och gör sakliga, sarkastiska anmärkningar.
Vi blir fjortonåringarna som hugger i kapp mot varandra.
Vi blir två sjuåringar med bara en påse godis, skojbråket som farit ur spår, bästisarna som hatar varandra och vill att detas mammor ska hämta dem nu.
Det är jag och min fru.
Vi packar färdigt och vi går ut, vi ska åka som vi sagt, vi är två sjuåringar som ska ut på äventyr. Vi går till stationen, vi väntar på tåget, vi går in i kupén. Tystnaden. Allt som är. Tystnaden, tystnaden, tystnaden emellan oss. Himlen som stängts, regnet i luften. Åskmolnen som drar in.
Vi undviker att svara varandra. Jag pratar så tyst att lätet hörs, inte orden, och när hon frågar vad jag säger blir jag arg för att hon inte lyssnar.
Vi börjar åka. Vi åker. Vi sitter där vi sitter. Sedan reser hon sig. Jag frågar vart hon ska. Hon säger att hon vill ha te, och jag säger att jag vill ha kaffe.
Det är min kontring.
Jag följer efter, vi går mot kiosken. Vi går med avstånd. Jag och min fru. Hon går först, jag går bakom. När vi kommer fram stannar hon, tvingar mig till aktion. Jag säger "en kaffe" till kassörskan, och så får jag en kopp kaffe. Min fru säger "te", och så får hon en kopp te. Jag tar fram min plånbok, bara gör det, för att det är min tur att betala. Och så kommer hon igen.
Med sina ena hand tar Louise sitt te, med den andra tar hon en apelsin. Hon lyfter den, och hon vänder, och där står jag.
Ja, men vad borde jag göra?
Jag borde betala, naturligtvis.
Ja, men vad gör jag?
Jag gör bort mig, naturligtvis.
Det är ju fel, allting. Jag vill inte ha någon apelsin. Ändå håller jag mina pengar, redo att skänka bort dem. I utbyte ska jag få någonting jag inte vill ha. Du kan inte kalla det rättvisa. Visa mig fetma och svält, ge mig krig och kaos, det här är ändå allt jag kan fokusera på.
Det här är mitt problem.
"Jag betalar inte", säger jag.
Louise stannar, vänder, närmar sig igen.
"Du sa något nu?"
"Jag betalar inte för den. Apelsinen."
"Okej."
Hon är tyst.
"Jag vill inte ha", säger jag.
Louise skrattar. Jag låter bli.
"Du tänker inte betala?", frågar hon.
"Nej"
"Det går inte?"
"Du kan betala"
"Det är din tur"
"Jag vill ju inte ha."
Vi tystnar igen. Tittar på varandra, på apelsinen, på pengarna. På kassörskan som ler.
"Varför gör du så här?, frågar hon.
"Det är bara du som vill ha"
"Fem kronor, Emanuel."
"Jag hatar apelsiner"
"Menar du allvar?"
"Har jag alltid gjort"
"Ska det vara så svårt?"
"Ja"
"Men bara betala nu"
"Nej."
Paus. Vakuum. Lugn.
"Jag säger nej nu."
Det är ett statement.
Jag vill inte ha en klyfta, ens.
Fingret mot knappen.
Tryck.
Jag tar apelsinen från henne och jag ger den till kassörskan och det blir en explosion, ett vrål av frustration, ett uppbrott och då får det väl vara slut med den här jävla skiten, då lägger vi väl ned allting, för fan, för helvete, Emanuel, Louise.
Allt som pyrt, allt som glött, allting smäller fritt. De tomma, blodiga orden. De som släpps för att döda. Allt som vi förut inte sagt, aldrig låtit oss tänka, orden som vi gömt och låst in, försökt svälta ut och förtränga. De som var infekterade foster när vi band fast dem, som nu vuxit till skadeskjutna, vilda bestar. Allt släpper vi ut. Allting får riva oss, slita oss i bitar. Snabbt, på sekunder, ett blixtkrig. Alla dörrar slås in, alla väggar rammas, allting forsar ut och fram och fyller oss, kväver oss, dränker oss.
Våra liv och vårt liv ihop. Ingenting skonas.
Vi flyr åt var sitt håll, jag mot vagn elva och hon mot vagn tretton, båda utan apelsin, jag med mina pengar, och vad är det egentligen som händer? Vad har jag sagt? Vad håller vi på med?"
[...] "Vi har väl inte gett fan i den här jävla skiten nu? Inte på riktigt? Va? [...]
"Jag går av nu"
Jag tänker att jag menar allvar.
[...] Jag känner tåget sakta ned, tittar ut och nu ser allt ut som det ska. Jag tänker det, känner det. Jag tänker på all frihet, allting som finns där ute, det universum som har väntat på mig, som jag har tvingat mig att välja bort. Hon ska få se, Louise. Hon ska få se mig med de flirtande i barerna, de fnittrande på bussarna. Allting som jag isolerat mig från. Allt det ska bli mitt nu. Det finns inga hinder nu. Inga lagar och regler nu.
Jag kan få lyssna på "Real gone" nu.
Det här är min manifestation, min demonstration. Emanuel Götstedt tar initiativ. Emanuel Götstedt verkställer. Jag tar beslut. Nu låter jag mig inte kuvas. Nu låtar jag inte Louise vinna slaget, låter henne inte se mig i nederlag. Jag ska gå av tåget, och jag ska klara mig själv.
Jag har fått nog.
Det har jag bestämt.
Jag öppnar dörren, jag går ned och ut på en perrong jag aldrig sett, och jag känner triumfen rusa mot mig.
Friheten.
Självständigheten.
Nu kan jag leva på kyckling och öl, skaffa kabelkanaler med Premier League och erotik, behöver aldrig bädda sängen, aldrig diska bara för att köket ska vara fint. Behöver aldrig analysera hennes fotografier igen. Aldrig skjutsa henne milen till lokaltidningen, aldrig hämta henne after work-full på kvällarna.
Helvete Louise, det här ska kännas för dig. Det ska pierca dig, bränna dig. Jag ska lämna dig här.
Om jag vill kan jag bli ett svin.
Ett fritt jävla svin.
[...]
Jag känner kaoset som en bomb, kan inte förstå att det inte märks, att världen inte hör. Varför går inte larmet över staden?
Vänd tillbaka, vänd tillbaka!
Var är jag nu?
Jag vill ju skjutsa hennee till jobbet varje dag, jag vill se på hennes fotografier, jag vill att hon ska be mig diska för att det ska vara fint i vårt kök. Jag älskar när hon blivit after work-full och kallar mig för plütt. Och jag då? Ska jag sitta i obäddad säng, äta kyckling och se Premier League? Va? Vad är Premier League? Offside och inkast, folköl från Ica.
Jag vill inte vara ett svin.
Jag vill vara snäll och fin.
Det här blir inte en semester, en paus, som jag kan avsluta när det passar.
Det här är definitivt.
Det här är ett slut på något gott.
Alla tankar om att jag fixar det, att jag inte behöver henne, uppbyggda under månader och år. De försvinner nu. De följer med tåget när det åker. Varje sak för hennes skull och varje sak för min skull, varje sådan tanke av prestige. Ingenting av det finns kvar. Allt försvinner och ja, Louise, jag önskar det ogjort nu. Ja, jag önskar dig tillbaka nu. Jag önskar så mycket, Louise."