grodsekret

Håll i hatten.
Nu kommer det ett sådant där inlägg där ifrågasättningsmekanismen sätter i gång.
Under det senaste året har jag märkt att fler och fler av mina kvinnliga bekanta (låt oss kalla dem bekanta så behöver vi varken hänga ut de som är närmast eller de som är ofantligt långt borta) tagit beslutet att sluta använda diverse preventivmedel som p-piller och p-stavar.
Det är helt okej. Så långt är jag med.
Att få bestämma över sin kropp är en rättighet.
Jag vill inte tvinga folk att knapra piller.
Många av dessa befinner sig i förhållanden som varat i ett flertal år och där frågan om barn dykt upp, börjat diskuterats som något verklighetsanknytet och kanske till och med närbeläget. Man kan dock inte säga det här rakt ut, att: "Kalle och jag har ju varit tillsammans i sex år nu, vi har båda fast jobb och har börjat fundera på att skaffa barn så därför har jag bestämt mig för att sluta äta p-piller." Istället säger man: "Jag har bestämt mig för att sluta med p-piller. Usch jag har ju ätit dem i åtta år nu och man vette fan vilka kemiska tillsatser man har tillfört kroppen, man vet ju inte ens vad de innehåller och hur länge tillsatserna sitter kvar i kroppen."

Är det rädslan för att misslyckas som håller i en. Vill man veta att man kan och att det går innan man basunerar ut sin önskan? Möjligtvis.
Idén om att kroppen samlat på sig diverse kemiska preparat kan mycket väl stämma, men det finns ganska många andra saker vi stoppar i oss där vi varken har någon aning om vad de innehåller eller vad de gör med oss. Saker som vi till och med kategoriserar som mat.

Jag har redan ångrat det här inlägget.