grodsekret

"Mitt eget arma huvud är fullproppat av falsk kärlek.
Det bor en Lill-Babs-kvinna i mig. En Sue Ellen-kvinna med trutande mun som darrar varje gång JR-mannen gör henne besviken. Lill-Babs och Sue Ellen är trötta, tråkiga och ganska ledsna men aldrig arga. Smuttar bara på bubbelvinet och blir precis så lagom berusade att de väser: Jag hatar dig. Precis så lagom högt att JR-mannen inte hör.

Mitt arma huvud är fullt med bilder som tränger undan varje gnutta av äkta känsla.
Alla bilder av hur kärleken ska smaka gör det svårt att känna om den är sur. Eller salt. Eller söt.
Förhistorien må vara romantisk och fylld av tokroliga och lagom dramatiska möten och förväxlingar.
Fylld av åtrå, men sen. Sen blir allt tyst och man kämpar desperat för att det ska fortsätta verka heligt och härligt. Och ingen, inte ens dina närmaste vänninor, pratar med dig om smärtan.
Den som är på riktigt och inte ska förväxlas med den falska klagosång som kvinnor ibland sjunger för varandra. Den sortens ytliga jargong som handlar om hur hopplösa deras män är samtidigt som de fortsätter att laga all mat, städa hela hemmet och lämna och hämta barnen på dagis.
Ett gnäll som kanske är ett uttryck för den verkliga smärtan som ligger där under och pyr och orsakar cancertumörer. Men ett gnäll som inte orkar dra igång det stora ursinnet och de verkliga förändringarna.
Ett gnäll som bara blir en pysventil och som leder till att kvinnorna fortsätter försumma sina egna liv och intellekt medan de lägger all energi på sina män.

Den riktiga smärtan får dig att undra om du egentligen skulle vara lyckligare om du valt ett annat slags liv.
Den får dig att se dig omkring och undra om det är fel på dig.
Om du missat något som alla andra har förstått.
Tills du inser att den dånande tystnaden beror på att alla andra är fullt upptagna med att vårda sina egna kärlekslögner."