grodsekret

"Det var en gång, när jag var mycket ung,
då varje möda var mig lång och tung,
och på bohêmens alla vägar drev jag,
Childe-Haroldsdikter skrev och sönderrev jag,
ibland i sorg och punsch bland vänner smalt jag
och stundom slösade och stundom svalt jag
och gick och drömde dumt om guld och lager,
tills jag blev sjuk och ful och gul och mager.

Det var en gång, det var en Oskarsbal
en vinterkväll i stadens festlokal.
Jag stod vid dörrn, jag hade lånat fracken,
den var för lång, för vid, för hög i nacken,
mitt skjortveck, styvt och stärkt och brynt i tvätten,
stack prydligt av mot vita halsrosetten,
en knapp var borta, ena klacken sned,
min själ i olag, mitt humör ur led.

Och runt omkring mig trängdes stadens crême
i all sin prakt provinsiellt förnäm,
vår överhet stod klädd i guldgalon
kring länets hövdings ståtliga person
och vasariddarne av handelskåren
kring vår senator, brännvinsmatadoren,
och i en vrå stod major Gyldenstorm
och kapten Adelfeldt i uniform,
och här och där en löjtnant, rak och grann,
gick vridande mustaschen av och an,
och här och där det stod en skock civila
i väntande och stelt på stället vila.
Och utmed väggarne satt tant vid tant
i gult och gredelint och annat grant
och tyllomfluten, brokigt skiftande,
satt flicknoblessen, makligt viftande
med flätorna kring sina unga drag
i flickförnämt och nådigt självbehag.

Som världserfaren kritisk pessimist
jag fann det hela tomt och fult och trist
och kände oro för min sneda klack
och för min lånade fördömda frack
och tänkte: "Det är dumt att gå på bal"
men vänta, länets hövding håller tal.
Champagnen dracks, det ljöd "en enkel sång
ur svenska hjärtans djup en gång.""