benknäckartango
Det är så skönt att vara här uppe. Även om man är sjukt trött och sliten då dagarna nästan inte är humana (plus att man är en idiot som pluggar dubbelt) fokuserar man bara på här och nu. Det blir en naturlig distans och man får ägna sig åt att följa ett schema, utan att tänka på då och sen. Här är allt lugnt, folket är trevligt och det känns nästan skrämmande att man kan känna sig så hemma i en stad där man inte ens hittar ner till centrum (bör tilläggas att bussar med "mot centrum"-skyltar är fusk). Igår hittade jag till mataffären från andra hållet, det kändes som en bra överlevnadsstrategi.
Kursen som sådan är dock inte lika fantastisk, kommunikationen är usel, uppgifterna är oklara och relativt ostrukturerade och jag ogillar som vanligt människor som jag inte känner.
Idag hade vi en föreläsning om genus som gjorde mig upprörd, ställ inte frågor som innebär självklara svar - jag kommer inte att ge dig dem.
Eftermiddagen bestod av att karva i kycklingben, i allafall var det det jag gjorde. Meningen var nog att stycka en kyckling i fina styckningsdelar men eftersom jag ballade ur och höll på att gå ut därifrån glömde jag liksom bort hur man skulle göra och då satt kniven ständigt i diverse olika kycklingben. Jämn och fin snittyta var inte att tänka på och jag fick be någon annan knäcka benen ur lederna på de stackars döda fåglarna. Hade en förstående (!ironi) lärare som tittade på mig, log nedlåtande och sade:
"Men vad är du rädd för, den är ju redan död."
Att jag inte hade tänkt på det när jag stått där på darrande ben, i marinblått förkläde och husmorshätta, med en enda oro; att denna nakna, huvud- och fjäderlösa pippibebisen helt plötsligt skulle börja picka matvete på diskbänken...
med en sylvass kniv tvärs genom lårbenet.
Kursen som sådan är dock inte lika fantastisk, kommunikationen är usel, uppgifterna är oklara och relativt ostrukturerade och jag ogillar som vanligt människor som jag inte känner.
Idag hade vi en föreläsning om genus som gjorde mig upprörd, ställ inte frågor som innebär självklara svar - jag kommer inte att ge dig dem.
Eftermiddagen bestod av att karva i kycklingben, i allafall var det det jag gjorde. Meningen var nog att stycka en kyckling i fina styckningsdelar men eftersom jag ballade ur och höll på att gå ut därifrån glömde jag liksom bort hur man skulle göra och då satt kniven ständigt i diverse olika kycklingben. Jämn och fin snittyta var inte att tänka på och jag fick be någon annan knäcka benen ur lederna på de stackars döda fåglarna. Hade en förstående (!ironi) lärare som tittade på mig, log nedlåtande och sade:
"Men vad är du rädd för, den är ju redan död."
Att jag inte hade tänkt på det när jag stått där på darrande ben, i marinblått förkläde och husmorshätta, med en enda oro; att denna nakna, huvud- och fjäderlösa pippibebisen helt plötsligt skulle börja picka matvete på diskbänken...
med en sylvass kniv tvärs genom lårbenet.
Kommentarer
Trackback