grodsekret

Har börjat med att publicera två inlägg åt gången. Jag får liksom inte nog.
Tänk om detta fick vara ens huvudsyssla, att spy ut sina innersta beståndsdelar på de som egentligen vill veta och de som inte kan låta bli. Mitt val av uppsatsämne låg mig närmare än vad jag ville inse. Detta självutlämnande.
Hell yeah. Läs eller låt bli, valet är ditt. Och för de som tycker att man lämnar ut för mycket kan jag garantera att det finns mycket kvar innanför murarna.


Bjussar på något gammalt ihopplock från 2005.
"Vi hade ett givet slut.

Jag skall krossa allt dig under foten!
Marschera med pansartäckta kängor
genom alla känslofyllda gränder.
Hugga sönder alla ljud, alla partiklar,
varenda liten ton som levt genom dig.

Jag skall slåss,
banka, sparka, stampa.
Trampa spikskorna genom allt du, vi oss.

På klippavsatsen sitter jag sedan,
ensam, nöjd,
och borstar död kärlek
som mjäll från mina axlar.
Ditt oförstånd har krossat mig,
vi ska aldrig mer ses.

Efter alla timmar, minuter, sekunder
som vi delade
kom jag aldrig på hur du fungerade
eftersom du aldrig ville tala om det.
Du vet hur man pratar om böcker
när folk öppnar sig för varandra,
vi gjorde aldrig det.
Du gjorde aldrig det.

Du sa aldrig vad du tyckte och kände.
Du lät det rinna genom fingrarna
lika lätt som sanden gör
eller som du gjorde när du
långsamt och försiktigt
drog dina fingrar genom mitt hår
och sedan trodde att allt var okej.

Visst jag saknar allt,
all vår tid och allt vi hade,
men jag vill inte ha det tillbaka.

En liten bit av mitt hjärta
blir ändå kvar hos dig.
Den biten får du behålla för alltid.
Det är dags nu.
Jag går vidare nu, älskade.
Och det gör jag
utan dig."

Tänka sig att man kunde vara så förutseende.
Eller så är det bara samma känslor men olika orsaker.

Nu är det dags för köttbullslaboration.