you're just an animal
ur den synvinkel som förr var mitt rättesnöre,
jag känner inte längre den person som jag trodde att jag var.
Jag trodde verkligen att jag funnit mig i allt kaos, att jag hittat hem på något vis.
Under så lång tid försökte jag att bli den jag trodde att jag borde vara, jag hade
gjort upp ett mönster för hur jag skulle bete mig, hur jag skulle anpassa mig
till olika situationer för att få ut mesta möjliga av det - samtidigt som det skulle
såra mig så lite som möjligt. Allt detta såklart inom gränsen för vad som var tillåtet
och ansett som normalt. Alla mina konstigheter och absurda uppfattningar höll jag inom
mig själv, varför skulle andra människor kunna hjälpa och bry sig om? de var ju fullt upptagna
av sig själva. Att få hjälp var för mig ett tecken på svaghet, ett skrik rakt ut att: "jag duger inte".
Jag har alltid haft problem med att jag låtit andra ta över mitt liv, andras åsikter var under lång
tid den enda jag brydde mig om och bekräftelse blev mitt ständiga beroende, med andra ord -
det värsta man kunde utsätta mig för.
I all denna osäkerhet blev jag endast det jag mäktade med att utföra. "jag är det jag gör, inte den jag är".
För mig fanns inget: jo men jag är snäll, kanske lite söt. Det enda som betydde något var när jag konkret
fick bekräftelse på att det jag gjort var accepterat och uppskattat. Som ni kanske förstår var det här min oerhört starka. och på gränsen till absurda pluggmani satte fart. Fanns det någon bättre version av bekräftelse än när man fick tillbaka ett prov som pryddes av tre fina bokstäver längst upp. Jag hade ambitioner, helt utan rimliga mål - men visste att de aldrig skulle kunna bli sanna på grund av att man faktiskt inte kan plugga för alltid.
Problemen går djupare än så.
Efter gymnasiet blev det problem, man stod på darrande ben, livrädd för allt och alla som råkade korsa ens livsväg just där och just då. Alla andra verkade vilja så mycket mer - och antagligen var det också den verklighet som jag vägrade att anpassa mig till.
Skulle kunna sitta och skriva om detta i timmar men ville bara få rensa tankarna lite, hela det här inlägget handlar egentligen om att jag idag anser att jag är totalt förändrad - det här året har förändrat hela mig och mitt sätt att se saker och ting, känna och tänka, och jag försöker fortfarande förstå om det är positivt eller negativt. Den jag trodde att jag var har ersatts av en massa förklaringar till mina beteenden. Jag beter mig fortfarande likadant men numera är man fullt upptagen med att veta varför man beter sig så. Jag har fått så många förklaringar och jag är så medveten om mig och alla mina konstigheter att jag känner mig tom. Jag är inte längre svår och lite halvspeciell, jag är bara någon som har kommit längre i min egen personliga utveckling.
Längre än vad jag någonsin trodde att jag skulle komma, och jag beundrar de människorna som finns i min verklighet som tar sig tid och som genom att sitta i samma båt som mig utvecklas tillsammans. Utan varandra kan vi inte se oss själva, det är ett ständigt nötande och hela dagarna går åt att rannsaka oss själva, men också varandra. Idag kan jag tycka synd om dem som fortfarande står kvar och stampar, som inte har varken ork eller lust att se sig själva för vad de verkligen är, jag fördömer deras passivitet och hoppas att jag slipper möta dem ensam - just för att jag är så rädd att halka tillbaka. Kps och dess invånare har förändrat hela mig - och jag tror nog tamejfan att det är positivt. konstigt - men sant.
Höstvandring
Höstvandring stod på schemat så vi begav oss upp till Glaskogen, den goa gruppen och jag :)
vi gick och vi gick - mestadels uppför första dagen innan vi kom fram till det efterlängtade vindskyddet. Där lagades det mat, spelades yatzy och bara umgicks, var så skönt att få släppa allt annat och bara vara där.
Tisdagen vart det värre, vaknade med förkylning och en riktigt eveten feber - men vi fortsatte att vandra, skavanker till trots - bestämde oss för en genväg som såhär i efterhand kanske inte var den allra bästa kanske, men det var riktigt lajbans att studsa runt på stenarna och fokusera på att inte vricka fötterna eller se någon orm, haha.
När vi kom fram till vindskyddet den kvällen kände jag att det var kört, var yr och hade huvudvärk på grund av febern och bestämde mig för att ta en time out i min vandring och som den självständiga individ som jag såklart är så ringde jag till Mamma, så hon fick komma och hämta mig. innan dess hittade jag och stefan en gubbe (vid namn Conny) i en stuga , han var lite festlig - dock rätt läskig. Kändes som att det inte ofta kom så många människor och hälsade på honom, men även om jag gärna hade viljat så var det inte läge att socialisera sig med främmande människor just då. Till slut kom mamman och hämtade upp mig, efter många timmar av felkörning, haha. Bilresan hem var inte särskilt lajbans, satt och spydde hela vägen i en systemkasse - stackars mamma monica.
Blev liggandes hela onsdagen och halva torsdagen. Hade redan bestämt mig för att återvända till min vandringsgrupp men inte riktigt när eller på vilket sätt, dessvärre gick inte febern ner så jag åkte upp en sväng med lärarna på torsdagkväll och åt mat och umgicks lite, och sen raka vägen hem till sängen igen.
vad har jag då lärt mig under den här veckan? hmms,
att jag nog trots allt tycker att friluftsliv är lite mysigt med vindskydd och lägereld m.m. Att jag orkar betydligt mer än vad jag tror. Att min knä fungerar aldeles ypperligt med 14 kg på ryggen och att jag lätt får feber i skogen.
Men framförallt: Att jag har en helt underbar klass. Undebara människor som bryr sig, tar hand om och ställer upp för varandra. Jag är så tacksam för att jag får ta del av allt ert goda och jag trivs så förbaskat bra tillsammans med er, sötnötter.
några sinnesslöa tattare
och är så pass ärlig att jag kan erkänna att jag inte spenderar värst mycket tid till att komma ifatt
- det finns liksom ingen extra ork. Tänkte sätta igång och påta ihop ännu en diktbok - men det får bli någongång längre fram, just nu är det för mycket annat som upptar min vakna tid.
Just det här inlägget tänkte jag ägna fullkomligt åt de fyra underbart vackra varelser som står mig så oerhört nära och som alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta.
Natalie, Alex, Pontus och Jesper.
Lördagen var helt perfekt, kändes som att någon kastat tillbaka en cirkus ett halvår-år i tiden. Allt var så skönt, man kunde slappna av på riktigt och bara vara sig själv, känna att tryggheten omslöt en.
Om någon hade berättat det här för mig för något-några år sedan hade jag antagligen utan att tveka ansett personen i fråga vara lite knepig, att det skulle bli just vi som skulle passa så bra tillsammans och hitta på de mest tokiga äventyren. För att använda ett citat som alltid kommer att vara förknippat med min älskade citronfjäril: "Vi är en märklig blandning av kärlek och gränslös galenskap, tillsammans klarar vi allt!"
Ni får mig att le så fort ni dyker upp i mina tankar och utan er vore jag ingenting.
Jag är så tacksam att ni valde att korsa min livsstig och att ni trots alla tokigheter har valt att stanna kvar och behålla mig som vän.
Ni betyder mest och utan er kommer jag aldrig att vara komplett,
tack för att ni finns.
jag älskar er
Den vackraste stunden i livet var den när du kom...
hon har sitt bo ovanför mitt huvud
hon gör mej lugn
och hon viskar till mej
allt det jag säger dej
Det bor en annan i min kropp
hon har den vackraste av själar
hon är kärlek och hopp
och hon berättar för dej
hur mycket jag älskar dej
Det bor en ande vid min fot
som blåser värme över huden
det kittlar och du såg att jag log
men när hon andas på mej
är det för att du ska komma
och värma dej
Här är jag med allt det andra
som gör en människa hel
och jag hoppas
jag hoppas att du orkar
och att ängeln i rummet
det är henne
du ser
'
Jag har sett varenda vrå av Sveriges land
Jag har härjat runt i loger och på Grand
Jag har letat efter ro för min skakande hand
Efter dig, efter dig, efter dig
*
Du är resan som jag velat ska ta fart
Du är gåtan som jag aldrig löser klart
Du är början på nåt nytt och nånting underbart
För mig, för mig, för mig
*
När hösten kommer och tiden gått för fort
När allt känns på rutin och redan gjort
Ska jag samla mina krafter och göra nånting stort
För dig, för dig för dig
*
Jag är hög nu sen den dagen när du kom
Ja, jag är hög nu och kan inte somna om
Och jag undrar om jag nånsin ska nyktra till nån gång
Med dig, med dig, med dig
*
Det sägs att kärlek lovar stort men håller tunt
Du kan kalla det förnuft men aldrig sunt
Det är sagt av nån stackare som aldrig ramlat runt
Med dig, med dig, med dig
*
Jag har vandrat som en vilsen stenstaty
Jag har vart på rymmen utan någonstans att fly
Det här är slutet på resan och början på en ny
Med dig, med dig, med dig
.
.
.
tack för en underbar vecka.
Som en tuggummiklump under skon
Jag är en av alla dom, en av alla andra - men går dagarna igenom och både
tror och hoppas att jag är speciell.
Just nu går livet på rutin, har inte haft tid att stanna upp och tänka igenom allt ordentligt,
men jag trivs med min situation. De sista veckorna har allt varit tvunget att gå efter ett visst mönster,
har varken haft tid eller lust att gå utanför planeringen och göra något spontant.
Skolan tar upp en stor del av min vakna tid för tillfället, och mina klasskamrater är de enda som ser mig nuförtiden. Känns skönt att vara en del av en helhet, men jag saknar min citronfjäril så fruktansvärt mycket, och ska göra allt jag är kapabel till - för att göra så att allt blir som vanligt. DAAARLOO!
Det har tillbringats många timmar med min sötnos nu, han valde att stanna kvar i krillehôla i onsdags och sedan dess har vi haft det väldans mysigt ;) Blev kvar i Kristinehamn ända till lördag förmiddag och hade då hunnit med en massa äventyr.
Det började på torsdagen med inspark för FL1 - jäsikens va lajbans det var, haha - fyllerifyllera. Efter en massa lekar utomhus var det dags att göra entré på biljarden (vilket inte var igår), härjade en massa och förtärde nog några öl mer än vad som egentligen är tillåtet, speciellt när man har vänner som inte förstår att "nej tack" är ett ord att lägga fokus på. Det blev en spännande promenad hem, men till slut somnade jag, Kristoffer och Niclas tryggt medans Sällskapsresan rullade på tv:apparaten. Fredagen var seg, vi låg och slöade en bra stund - käkade pizza m.m. Sedan åkte jag, Kristoffer och pappa på diverse olika äventyr, dock var jag nog den enda som verkligen tycker att sådant är roligt, speciellt när det inte riktigt blir som man tänkt sig. Lördag begav vi oss till storstan och medan Kristoffer flyttade grejer satt jag i lägenheten och pluggade, missbedömde dock tiden och gjorde mig iordning en bra stund innan det egentligen var dags, men men.. lite roligt att få vara först iaf.
Kvällen bestod av kräftskiva för hela slanten, det var rejält roligt, massa toktrevliga människor och jag trivs, på riktigt. Kan kanske lova att kort kommer senare.
Igår och idag har det varit relativt slött, har inte gjort allt för mycket - tittat lite på film, varit och hejat på korpmatch m.m. Var dock rejält trötta efter skoldagen idag, svampexkursion med Eva - haha, det ni. Jävlarns vilken höjdare, var lite jobbigt med feber - men skogen är ändå alltid trevligt.
Imorgon blir det Tingvalla och funktionärsuppgifter på SärVM (?! tror jag), skall bli roligt, synd bara att min svampplockarguide Terese inte kan vara med och sällskapa mig, det är att en go brud det :) Måste kanske tillägga att jag har fått ett vykort från Julia idag, hon som är ute och reser och härjar i det stora landet i väst.
Längtar efter mitt internet, men kan garantera att det inte är alltför långt borta nu, widdelihoo.
sådär, det var allt för mig idag. Kan tillägga att jag blir kvar i k-d tills på onsdag, men om ni vill mig något så finns jag bara några knapptryck bort, jag tycker om er, sötnötter - och framförallt min vackra Natalie.
[ * ]