grodsekret

Glömde en liten detalj förut.
Årets höjdpunkt: Bokrean.

Är ordentligt besviken för att jag inte har varit där än, men vågar inte ta tid från tentapluggeriet.
Men på fredag är det jag ska boknörda och som kommer traska ut från akademibokhandeln med flertalet nya böcker.
Hmm, kanske borde packa upp de gamla ur flyttkartongerna innan man köper nya, för att se om allt får plats.
Äsch, får införskaffa mig en till bokhylla.

pikaboo.

En mycket bra dag idag.
Det här kommer att bli perfekt.
Lovely.

Så var det ju det här med soveriet.
Tydligen svårt ibland.
I och för sig är jag inte den att vara förvånad, mina sömnstörningar har följt med sedan spädbarnstid.

Det är något som har väckts inombords, något som tilläts slumra in och som sedan dess lekt törnrosasömn.
Väntat på rätt tillfälle att komma tillbaka, lite bättre, lite mer slipad.
Att man kan tillåta sig själv att kväva det som man älskar mest, den enda ventil man alltid kunnat förlita sig på.
Jag önskar att jag kunde tillskriva det någon annan, skylla på att man har blivit kuvad, nertryckt, begränsad.
Om sanningen ska fram så har jag gjort allt det här själv.
Det är min begränsning, min strävan efter att vara tillags som har hindrat mig.
Jag kan dock inte undvika att förundras över förmågan,
vilka egenskaper det var som gjorde att jag tyckte att det var värt det.
Nu måste jag skapa mig någon form av mall, ett nytt rättesnöre och nya glasögon för att undvika att upprepa galenskapen.
Kanske har livet inte varit värt att skriva om, kanske ville jag inte gnugga lycka i närståendes ögon. Kanske var jag rädd för reaktionen. Det är kaxigt att blanda in folk när man vet att de inte vill bli inblandande.

Det är skönt att få välja själv.
Jag välkomnar konsekvenser och reaktioner med ett tjollahoppskutt.
Återigen skriver jag för min egen skull.

Ständigt dessa ansikten,
välbekanta men främmande.
Leenden och blickar som kastas kors och tvärs genom rum.
Leka spontankontakt och "detvarlängesen".
Vilja till interaktion.
Lekfullt, smickrande.
Öppna dörrar mot något nytt, något annat.
Svävandes genom berusning, minnen och idéer.
Nanosekundsromantik.

För några månader sedan tog jag en paus från Kristinehamn.
Vågade inte lämna, ville ha koll och kontroll.
Nu har jag tagit en paus åt andra hållet.
Jag är väl medveten om att flyttkartonger inte packar upp sig själva,
men jag låter det få vara så för ett tag.
Jag och min bubbla.
En rädsla för att återvända smyger sig dock allt närmare.
Nu, när två världar kanske äntligen kan bli en.

Igår diskuterades språklig förändring och det slutade som vanligt med att jag blev upprörd.
Om man väljer att utbilda sig till lärare i svenska och/eller svenska som andraspråk måste man, enligt min mening, vara intresserad av språket och värna om de egenheter som faktiskt existerar. Men så är inte fallet. Nedan följer några av gårdagens diskussionspunkter:

• de och dem kan ersättas av dom. "Det är bättre att eleverna skriver dom hela tiden om de inte behärskar de och dem". Dumt att lära dem?!
• "Många elever skriver han/hon hela tiden och struntar i formerna honom/henne." Se ovanstående.
• "Det kan hända att svenskan kommer att tappa å, ä, ö då de egentligen inte fyller någon funktion. Kolla på internetadresser, man förstår ju vad det står när man ser det i sitt sammanhang." Say what?
• "Var och vart betyder ju samma sak". Nej, det gör det inte. De beskriver placering och riktning, vilket inte är samma sak.
• "Särskrivningar är inte särskilt störande, vi har ju lånat så mycket annat från engelskan."
• "Svenskalärare" - aaah! Det heter svensklärare eller lärare i svenska.

Imorse blev jag ännu mer ledsen när jag läste tidningen. Vad hände med de uråldriga korrekturläsarna som satt och granskade varenda litet morfem innan tidningen gick till tryck? Varför gör ingen kopplingen mellan tidningarnas felskrivningar och den bristande skrivkunskapen i dagens samhälle. Hur fasiken ska man läsa sig hur ett ord stavas om det hela tiden stavas olika? Man tycks ha glömt bort minnets förmåga.
Dessutom verkar ingen ha uppmärksammat att anledningen till att vi är så dåliga på att skriva idag är för att vi under de senaste decennierna fokuserat på att eleverna ska skriva i skolan, och inte hur. Innehållet har återigen vunnit över formen och det är de konsekvenserna vi ser idag.
Det är sådant här som gör mig ledsen.

För ett tag sedan upprördes jag av namnet Karlstad Airport. Jag har även uppgivet konstaterat att min egen arbetsplats använder "Hamburgare på svenska" som slogan medan vi har måltider som greenmål och kycklingmål classic. Dagens "sättakaffetihalsen" var dock ett nyöppnat vandrarhemsliknande ställe här i hôlan som tagit det förtjusande namnet "Värmlands campanläggning". Använd gärna svenska, använd gärna engelska, men blanda dem inte. Och självklart finns det nu några som kommar att vifta med att vi försvenskat camp, vi har lagt till morfemet -ing och verbet campa är allmänt vedertaget. Men vad hände med -ing:et?

För att försvara min språkfascism är även jag medveten om att språklig förändring är en konstant process och jag uppmuntrar den gärna, men inte på grunderna att människor är lata. Bättre att lära sig rätt från början. Gamla hundar har ju en tendens att inte vilja lära sig det där med sitteriet.
Och om ni tänker fortsätta trilskas ska jag gå till motoffensiv med argumentet att då ska vi minsann skriva "saks".

"Öl, har du ut o kollar sa ut nu lr?"
 

Ett besked.
Känslan av maktlöshet.
Mina tankar till dig.
Vi fixar det här.