grodsekret

Jaha, då har man bytt adress igen, bytt kommun till och med. Skillnaden mellan nu och då

är nog betydligt större än vad jag vill veta. Kanske inte i antal besökstimmar utan mer i personifieringen.

Känner redan nu hur skönt det är att äntligen fått landa, det dåliga samvetet har tyngt mig i drygt ett år och det är svårt att prioritera platser. Jag tror att detta kommer att vara ett bra hem för mig, jag känner ingen ångest över att ha lämnat staden som uppfostrat mig. Självklart ömmade det lite extra mycket i navelsträngen de där sista och första nätterna, det brukar ju som bekant göra ont när någonting håller på att brista.

Men väl där, tillbaka på hemmaplan inser jag att jag inte kan glamourisera verkligheten, jag står helt enkelt inte ut längre. Har alltid trott att jag har ett stort tålamod men även där verkar någonting ha förändrats. Det behöver inte vara så, kan mycket väl bara innebära att jag har hittat en annan verklighet, att jag har blivit bortskämd av alla världar.

Jag har lärt mig väldigt mycket under de sista två åren, både om mig själv och om andra, kanske allra mest om människor i stort. Jag vet inte om det har gjort mig inskränkt och sluten eller om jag bara har mer förståelse, fast då på betryggande avstånd. Den sociala delen av mig har nu hamnat mer och mer i yrkesrollen, vilket antagligen är ett passiviserande - något negativt.

Jag prioriterar annorlunda idag, och trots att det är den bilden som ges så försöker jag sällan synkronisera mina timmar, minuter och sekunder med den person som jag nu lever tillsammans med. Jag försöker endast överleva. Har ett fruktansvärt stort behov av egentid vilket innebär att jag drar mig undan offentligheten relativt ofta. Detta till min älskades stora frustration. Att jag på grund av avsaknad av lust struntar i att svara i telefonen är för honom någonting fullkomligt galet och onödigt, och hur länge jag än försöker att förklara kan jag aldrig sätta ord på varför jag beter mig så. Kan förstå dem allihop, han som vill att jag skall träffa mina vänner och mina vänner som tycker att jag borde träffa dem. Där är de en stark allians som enbart bekämpar mig. Men mina timmar är otroligt mycket kortare nu och hur jag än försöker så blir någon alltid besviken, jag måste alltid tacka nej åt något håll.

Jag är en mycket vemodig och nostalgisk person som håller hårt i mina minnen. Personer som gjort avtryck i mitt liv finns kvar där väldigt länge och jag kan ägna timmar åt att tänka på dem. Detta kanske enbart på ett egoistiskt plan då jag endast saknar dem för den relationen som vi hade, känner mig aldrig mer obekväm än när man äntligen träffas igen och inser att allting är förändrat, när det bara blir krystat.

Jag vet att relationer är till för att vårdas, hela tiden underhållas, men när man kämpar i motvind tar krafterna slut och rädslan över att alltid kasta besvikelse över människor i ens närhet gör att man slutar försöka. Nej är ett jäkligt enkelt ord och det är där jag måste börja provocera mig själv. Utmana till att försöka, men jag behöver nog hjälp, kanske kunde man försöka mötas på halva vägen.

Hej, det är jag igen.

Jag tänkte bara säga att jag skäms lite faktiskt, lite sådär extra.

Jag skäms för att det var så länge sedan jag skrev något, mår lite sämre

när jag vet att det egentligen gör mig bättre. Detta skapar funderingar.

Har jag nu blivit en del av den gråa massan, någon som är för ytlig för att fortfarande

tänka. Någon som inte längre har tillräckligt mycket tid till reflektion.

Jag tycker att det är pinsamt att jag fortfarande vill vara tonårstrotsig och vägra arbeta, slava för staten och enbart ägna mig åt att konservera mina åsikter och fördjupa mina tankar.

Har aldrig förut behövt ett skrivschema, har liksom inte ansett att jag borde ha ett sådant - jag som endast skriver i form av egenterapi, det tar mig emot att ens kalla det för hobby. Skrivschema, skrivtorka och allt annat som innebär att det ligger någon form av måsten bakom försöker jag att hålla mig ifrån, sådan drabbar endast de som är seriösa. Men samtidigt saknar jag mina visioner och mina ändlösa monologer i huvudet. Jag minns en gång när jag var på glassdejt, låter ganska trevligt men såhär i efterhand var det ganska oglamouröst. Vi delade en liter gbglass med kniv och sedan åt vi ur varsin del med tesked. Krossad chokladsmak. Vi den tidpunkten hävdade jag bestämt att det inte fanns några måsten - det finns bara olika grader av vilja. Kanske var det denna åsikt som gjorde dejten mindre trevlig, kanske var det redan på förhand uppgjort att det aldrig skulle vara särskilt kärleksfullt mellan oss. Denna tonårsidé om måsten har till viss del hängt med mig sedan dess, jag vet nog innerst inne att man nog måste jobba för att kunna leva men vill ändå naivt tro att man kanske kan jobba med något behagligt så att man glömmer bort att det är ett måste.
Jag vill fortfarande inte inse att livet har en bitter eftersmak - att allt är ett enda stort lidande.

För övrigt har jag hittat någon som fick mig att vilja skriva igen, poesins svar på IKEA.

Marcus Birro, tack.