grodsekret

Två dagars ledighet, påminner om helg. Jag hävdar minisemester.
Övar övertalning och menar att Kil är ett bra ställe att åka till när man är ledig.
Det verkar bara vara min uppfattning.
Har därför ägnat förmiddagen åt Håkan.
Igår hade jag sopplunch.
Människor är lätta att påverka.

Stenen är lyft från axlarna, knuten i magen upplöst, förnuftet har äntligen fångats, irritationen har lagt sig.
Kalla det vad ni vill.
Jag kallar det Äntligen.

Ojojoj, som det ska pratas.
Man borde ha lärt sig vid det här laget och jag tyckte nog att jag hade kommit på en bra strategi för att åtminstonde slippa höra alla spekulationer. Men icke.
Kristinehamn är sådär lagomt stort för att rykten och skvaller skall spridas likt löpeldar.
"Här vet folk vad man har gjort, redan innan man har gjort det."
Det som är mest intressant med allt detta är att höra hur människor som man inte träffat på flera månader tydligen vet hur det förhåller sig,
och så de som alltid vågar fråga.
Att man redan dementerat det vid ett flertal tillfällen spelar tydligen ingen roll. Säga vad man vill om folk, men närminnet verkar ha försämrats ordentligt. Eller så svarar man inte det de vill att man ska svara.
Den här gången gör det visserligen inte så mycket, jag vet hur läget ligger och är helt säker på var vi har varandra.
Så prata på ni.
Det är skönt att man kan glädja några och sysselsätta andra.

Jag är såinåthelvete bortskämd.
Min mamma är underbar.
Jag förtjänar det inte.

Fruktansvärt.
Ni har alla mina tankar.

Det slår mig ibland, hur verkligheten kan falla så platt.
Att livet ska handla om fraser av karaktären närbörjardujobbaimorgon?, vadskaviätaidag?, hardulustattbokaentvättid?, kanjaglånabilen? bla. bla. bla.
När i allt detta stannar man egentligen upp och tänker till, betraktar och tar vara på.
Det kanske bara är jag som känner mig oförmögen.
Rutiner gör att vardagen snurrar vidare, men att detta innebär en destruktivitet har jag aldrig tidigare insett.
Det är så skönt när allt fungerar.
Om att nöja sig med okej.
För mig snurrar livet precis så. Måndag tycks alltid sträva efter nya måndagar. Idag kanske lite mer sällan än förr. Att tillåta två år passera för att det är bekvämt. Inte särskilt trevligt, utvecklande eller detärsåhärdetskavara-känslor i magtrakten. Bara bekvämt, tryggt och enkelt. Fegt.
Jag avskyr oss fortfarande för att vi nöjde oss.

Terapimani.
Gårdagen handlade om bärplockeri, brännässelfight,
umgänge med nära varelser, löpning och god mat.
Fina detaljer.

Leendes.

Grusig i ögonen och kallt på jobbet.
Skönt med måndag, inte särskilt svårt att jobba en dag som denna.
Idag kör vi tolvtimmarspass, lovely.

Det finns något tragikomiskt över Kristinehamns uteliv. Man vet vad man får och man vet vad man absolut aldrig kommer att få, men ändå står man där, upprepat. Tryggt. Välbekant. Är det något man är bra på så är det att göra det bästa av situationen. Eller som min vän sade när jag beklagade mig över att man går, runda efter runda, och sedan ändå inser att man borde gått hem för länge sedan:
"Och så står man där, ser samma ansikten helg efter helg. Men så tänker man att om man blundar och går åt andra hållet så kanske man ser några andra."

Min mening är inte att nedvärdera, jag vill bara synliggöra, göra vackert.
Det är när man står där och hela kroppen skälver utav "va fan gör vi här?!" som den plötsligt infinner sig. Känslan av tacksamhet, upprymdhet och "det är så här det ska vara".

Igår skrattade jag så att jag fick ont i magmusklerna, särskilt under taxiresan.
På vägen hem spånade vi ordentligt och gruppen "Vi som är gubbgriniga och ligger dåligt" skapades. En lista med förslag på medlemmar uppkom relativt fort.
Efter vissa protester ändrades namnet senare till "Vi som är gubbgriniga och ligger sällan".
Tilläggas bör att ingen av skaparna kvalificeras som medlemmar.

- Jag hade aldrig klarat det här själv.
- Nej, det hade du inte.

Tacksamhet.

Lalala... "Ge mig en prickig väst.
[...] Jag gillar dig Steeeen...!"
toktoktoktok.

Minisemester på schemat. Skönt.
Dock får det där med att vila upp sig vänta till någon annan gång.
Väskan (-orna) är packade, festivalstolen framtagen och nu väntar en tripp till systemet.
Sedan beger vi oss, min vän o'ja.
Mot öst och fiskmåsland.
Lovely.

Jag pusslar ihop min värld när jag sover. Utgår från någon sorts banal mall och försöker sedan
hitta orsaker till att händelser och beteenden uppstår.
Jag lyckas sällan.
Det är i mötet med andra som man blir till, sade någon. Varje människa är till för dig att öva på, säger Kaj Pollack.

För några veckor sedan diskuterades Internets förmåga att avpersonifiera människor.
När den du interaktivt framställer dig som är bättre än den du egentligen är.
Vem är det som avgör den där värderingen, bättre eller sämre än vem? vad? när? hur?
Jag är olika nöjd med mig vid olika tillfällen, och jag tänker att om man skulle vara nöjd jämt borde man kanske utmana sig själv lite oftare.

Sommarprataren Clara Lidström sade nyss:
"Ju tidigare man förstår att alla inte älskar en, desto bättre. Den energi man lägger på att behaga kan man istället lägga på att uträtta stordåd."

Jag tycker att det var fint sagt.

Måndagmorgon. Vaknade innan klockan ringde och förvånades över hur pigg jag kände mig. Hann till och med reflektera kring min egen övermänsklighet. Nu sitter jag här, tre timmar senare, och fokuserar på att få bort gruset ur ögonen. När inte ens kaffet gör sitt jobb.
Produktiv dag dock. Har redan ringt och mailat en massa, och nu ska jag ta tag i utformandet av inlämningsuppgifter till vecka 29. Men först.. mer kaffe.

Tänkerier.

 

"Om jag förefaller dig obehaglig – och jag fruktar det är så – eller om du anser det vansinnigt att binda dig vid en sådan stackare som jag – eller om du icke litar på min karaktärs fasthet och trohet – eller om du har skäl som helst finner det omöjligt att fästa dig vid mig, så ville jag be dig att du öppet sade mig detta. Jag skall ej bli alltför olycklig genom ett sådant avslag, emedan jag är van att känna mig ensam…// Jag har ju ingenting att bjuda på utom min egen tarfliga personlighet, och min föregåenden hafva icke varit sådana att någon skulle kunna förutspå mig en säker framtid. Derför skulle jag icke vilja binda dig oåterkalleligt. Om någon värdigare visade sig kunna bereda sig en sorgfri lycka så skulle jag kunna utan knot träda tillbaka och det utan att anse mig besviken och utan att hysa mindre hög tanke om dig."

"Kvinnan lyfte huvudet mot trädet
och fick se de båda kungarna,
som tittade fram bland alla löven.
Då lade hon genast andens huvud på marken,
reste sig och viftade till kungarna att de skulle komma ner.
Annars skulle hon väcka anden, sade hon.
Då blev de rädda och kom ner.
Hon sade: - Skynda er nu och ligg med mig här,
annars väcker jag anden.
De gjorde som hon ville, och hon sade:
- Ni är ju riktigt duktiga älskare!
Sedan berättade hon:
- Den här anden rövade bort mig på min bröllopsdag
och stängde in mig i den där lilla lådan.
Men han ska inte bestämma över mig!
Så nu ligger jag med alla män jag kan.
Det har blivit femhundrasjuttio stycken,
och nu två till!"