grodsekret

Sådär, nu har man skrivit tenta. I fredags eftermiddag gällde det, språkstruktur = svensk grammatik.
Jag vet inte vad jag tycker, det var lätt och mycket svårt och jag tror att jag balanserar på gränsen..
Men nu är den skriven i allafall, omtenta i slutet av maj - komplettering vore trevligare, eller att klara den från början.
Har även deklarerat för första gången, förra året glömdes jag ju bort. Skumt Sverige.
Funderar mycket nu igen, kommer aldrig ifrån det tydligen.
Skall ju välja andraämne också, många val ´just nu, har fortfarande föga aning om vad jag det kommer att bli men får sätta mig med dessa dära plusochminus-listor som syon tjatar om.
Imorgon blir det Uppsala, resa med kurskamraterna. Skall kolla på silverbibeln, handskriftssamling, guidning osv. Mycket intressant, dock går bussen klockan sex från universitetet. Hujedamej, synd att man är en av dem som inte kan sova på bussar. 

Mer uppdaterning kommer senare.
Hörs!

Jag blir lite irriterad.
Igår när jag yrade omkring full av feber, väntandes på att apoteket skulle öppna så att jag kunde få mina älskade panodil.
Då traskade jag förbi två byggnadsarbetare som stod och lastade av sina verktyg. Precis några meter innan hade jag mött en ung tjej, kanske fjorton-femton år. Kortklippt hår, kort kjol, trasiga strumpbyxor, nitbälte, diverse attiraljer och kängor. Jag tyckte att hon var söt, hon påminde mig om en period som jag glömt, och hon väckte en slags längtan tillbaka. Jag fick dock ett bryskt uppvaknande när jag gått några meter till och de (VUXNA) männen på min högersida vräker ur sig till varandra:
- Hörru, skulle du anställa en sån där?
- Nej det är ju faan hur hon ser ut.
- Vad är det för fel på henne?
- Ja men vad är det för fel på föräldrarna som låter henne gå ut sådär?, de måste ju också vara sjuka i huvudet.
- Skulle min dotter se ut så där skulle jag låsa in henne.

VA FAAN ÄR DET SOM HÄNDER?!?
Har man rätt att kränka folk (och speciellt barn och ungdomar) mitt på öppen gata. Och att anta att någon, ja till och med några, är sjuka i huvudet på grund av ett sätt att klä sig - då har vi ett problem Sverige.
Hon kanske är en vanlig tjej som tycker att det är snyggt, kanske är influerad av musik, hon kanske vill uttrycka någonting, men det kan också vara så att det här var första dagen på länge som hon gick till skolan, hon kanske är mobbad, kanske har en svår hemmiljö. Det spelar egentligen ingen roll, det är hennes val -  det är inte upp till gubbarna i byggnadshjälm att bestämma.
Jag vet ju varför jag reagerar, det träffade en öm punkt inuti, man blir så kränkt. När all ens tonårsrevolt och önskan att vilja synas klättrar ut på utsidan och sätter sig i allt, till och med i kläderna. Låt mig då vara - se det som den fantastiska process som det faktiskt är, låt ungdomar få utvecklas - de försöker ju hitta sig själva!. Sådant gör mig upprörd - precis som kepsförbud i skolan, varför? vad spelar det för roll, är inte målet att eleverna skall vara i skolan och tillägna sig kunskaper. Självklart handlar det om uppförande men inte där, inte då. Det finns så mycket annat som är viktigare.
Tillbaka till byggnadsarbetarna, vill inte sänka mig till deras nivå men måste trots detta fundera på deras ålderskategori, kan ha vart runt fyrtio-fyrtiofem-femtio, När var deras ungdomsperiod? sjuttiotalet? Hur såg man ut då?

Jag blir så trött på människor ibland, skall inte vi som jordens avskum stötta varandra.

Idag berättade en kurskamrat om något som stod i studenttidningen, jag förstod inte riktigt hans berättelse utan tänkte att det nog måste vara mig det var fel på. Väl hemkommen var jag dock vid gott mod och tänkte försöka mig på att förstå vad han pratat om, så jag öppnade upp tidningen och började läsa...
och förstod ännu mindre.
Jag insåg att personen som skrivit var upprörd, bitter och besviken, och om det är något jag kan så är det just dessa tre kraftfulla element. Besvikelsen är min största fiende och min närmaste vän och jag tillåter att bitterheten tar en stor plats i mitt liv. Men trots detta förstod jag inte innehållet.
Jag beundrar människor som skriver insändare, som engagerar sig och kastar sina åsikter i ansiktet på oss andra tråkiga stackare, och jag önskar att det hände lite oftare, eller att det någon gång kunde vara jag som fått tummen ur och uttryckt mig i någon form av spalt.
Men ändå vill jag kunna förstå, jag vill kunna hålla med eller motsätta mig. Att få en chans att diskutera och argumentera och inte bara bli vittne till någon intern incident. När man spytt ner sin galla via tangentbordet, i ren irritation, har man, i det här fallet, lyckats glömma bort innehållet. Att förmedla att någonting är fullkomligt förj'vligt utan att låta oss läsare få en chans att hålla med tycker jag är egoistiskt, varför är allt så dåligt? vad är bakgrundshistorien?
Självklart var personen ifråga anonym så jag kunde inte debutera som insändare den här gången heller - på grund av att det känns så tråkigt att kommentera ingen. Då väntar jag hellre en stund till, och väljer sedan alla.