grodsekret

Om att be om någon saftigt.

Jag älskar att jag är strukturerad, att saker och ting finns där de borde vara och att de framför allt finns. Idag var en sådan stund när jag upptäckte att jag var bättre än jag trodde...
Det här har jag varit dålig på den sista tiden, men jag ska bli bättre.
Man skulle kunna säga att jag ska bli mig själv, igen.
Det där med att behöva rota bland saker är egentligen inte min grej, det undanmaneras av kontrollbehovet,
Kvällen har spenderats med vänner från förr, det var skönt. När man äntligen får stå på egna ben får man chans att möta människor på nytt, bara utgå från sig själv. Det kan bero på mig, det kan bero på dem, men det kan också bero på dig. Jag tänker inte spendera ännu ett inlägg på dig, särskilt inte efter en mycket trevlig kväll och fyra öl, men jag skulle kunna påstå att du kilar fast dig i klaveret, gång på gång...

Du ska få din beskärda del,
var så säker


Det är pinsamt att man inte lär känna sig själv, innan alla andra gör det.

Idag överger jag solen och inleder vad som kan bli den jobb-igaste perioden på länge.
Dagens: Maxat.
Mot väst.

Efter många om, men och kanske bestämde jag mig till slut för att spendera (nästan) hela påskhelgen
i hôlan. Trevligt och skönt med lite vila. Jag är dock aningens överseriös när det gäller högtider och vill gärna
att allt ska vara sådär familjärt trevligt. Bakade matbröd och införskaffade efterrätt för att ge husmorsgenen i mig en extra kick. Angående gårdagskvällen brottades jag länge med min beslutsångest, att jag alltid ska göra det så svårt. Slutade till sist med det som jag tänkte först och det var trevligt. Kom dit lite väl sent (halvspringandes) och höll på att svettas ihjäl. Det är svårt att verka oberörd när man sitter festilurklädd och färdigsminkad när de andra sitter invirade i handdukar och relaxar. Relativt hög temperatur. Utgång blev det och jag tyckte nog inte att det var så särskilt lajbans, kändes mest som att man köade hela kvällen. Träffade några fina ansikten och fick prata bort en hel del strunt.
Fick gångsällskap på väg hem vilket var vänligt, särskilt med tanke på alla svordomar över skorna. Tur att det finns människor som är vana att lyssna på mitt gnäll och som tycker om mig ändå.

Mådde otroligt bra när jag vaknade. Sådant uppskattas.

Idag är jag på språng, humöret är på topp och vädret är fantastiskt.
Nu ska jag slänga mig på cykeln och bege mig iväg på jästköparfärd, här ska bakas.
På återhörande.

Det vore dumt att ta tag i den enorma hög av skoluppgifter som skaver sönder samvetet på mig.
I stället sitter jag här, skriver tredje inlägget för kvällen samtidigt som diverse konversationer pågår i andra forum.
Det var det där med att unna sig att vara ledig.
Men att tvinga sig till att plugga...


Det är så mycket enklare när du är längre bort, då nästan längtar jag efter dig.
Borde vi ta tag i det här, på riktigt. Kliva över kanten och försöka...
eller så fortsätter vi att låtsas om att vi inte tycker någonting.
För det gör vi ju inte heller, egentligen.
Eller?

Trötthet, detta återkommande tema.
Är dessutom rätt risig för tillfället, gott.
Idag har jag målat påskbrev med niorna, 
vilket var annorlunda, och roligt.

Sitter nu här med tuschfläckiga händer och gäspar.
Borde förtjäna lite påsklov.

...snälla låt bli.

Kreschne förekommer ofta i mina samtal, inlägg, diskussioner osv.
I måndags var jag överväldigad över min morgonpromenad.
Idag gick jag hem från Vasallen och förvånades över hur ofta man bygger om vägarna här i staden.
Varför har ingen talat om för mig att man har byggt något rondelliknande nedanför djurgårdsskolan?
Efter att ha tagit mig ytterligare en tur i björkvallsskogen gick jag genom parken hem.
Minnen. Tilläggas bör att jag är på gränsen till töntigt nostalgisk och romantiserar precis allt.
Simulerade fram bilden av skolavslutningarna, försökte placera in diverse byggnader genom att måtta med händerna samtidigt som jag försökta luska ut om stigarna alltid funnits där eller om man utökat dem i efterhand.
Stannade till vid trätrappen och såg framför mig hur vi satt där, hela klassen, och tog farväl av vår lågstadiefröken. 14 år sedan.
Tog samma väg hem som vi alltid gjorde förr, nedför nyponstigen och genvägen över gräsmattan.
Det var fint.

Skumdum dag idag, inte helt tillfredsställande.
Befinner mig för tillfället i en liten svacka när det gäller flyt, men det är nog bara av övergående karaktär.
Samtliga går och väntar på påsklov för att ägna sig åt vila. För mig väntar jobb åtta av tio dagar, skruttsingens. 

På grund av att jag har varit lite väl duktig på att använda mitt tankkort blev jag aningens snål idag (efter att ha åkt 2 gånger mellan karlstad och kristinehamn på fyra timmar) så jag bestämde mig för att åka buss hem. Det var längesedan. Tänk så snabbt det går att göra sig van. Tålamodet tränades ordentligt när stadsbussen från universitetet var 6 minuter (!). Bortskämd snorunge, katsching.

Nu ska jag återigen trycka ner en massa kläder i min väska och försöka tänka realistiskt.


Benhinnestatus: inte så bra.

Dagen inleddes med en morgonpromenad i hemstaden.
Det går inte att förklara den känslan.

"Gutta cavat lapidem, non vi seds aepe cadendo"
- Publius Ovidius Naso

Sovmorgon, alltid lika underskattat.
Fortfarande lika trött dock.

Humöret är dessvärre inte på topp, känner mig lättirriterad, slö och skulle nog bara vilja vara ifred.
Kanske slår pendeln tillbaka, den sociala sidan av fått tagit stor plats på sistone.
Borde ta tag i pluggeriet då de kommande veckorna inte kommer tillåta så mycket sådant. Det är intressant hur man
skjuter på saker bara för att man anser sig jobba bättre under press, eller så är det uppgifterna som helt enkelt är så pass tråkiga att man försöker att förhala utförandet. Tänk om man hade gjort klart några av dem redan nu, köpt loss lite fritid..

Slut på gnället.
I kväll väntas jobb, Maxat.


Det är inte jag som förlorar på det här.

Jag har en vän som heter Jenny, en vän sedan klippistiden.
Detta innebär att jag har mängder av minnen knutna till denna fina människa.
En av dem handlar om när vi var sisådär tretton-fjorton jordsnurr (Hej KP! jag saknar dig!).
Ni vet när allt handlade om att stanna uppe länge, prata strunt och ägna all ledig tid åt mIRC och Lunarstorm, ungefär där någonstans är vi i historien. 
Vid ett tillfälle hade vi suttit på mitt rum ända till klockan blev på tok för mycket (ungefär morgonkvitter- och gryningssolsdags). Jag och min dåvarande stora kärlek skulle följa Jenny hem och när vi kom tillräckligt nära Skogsfruvägen tyckte Jenny att hon kunde gå själv resten av biten. Det gick sådär.
På grund av all trötthet/sömnbrist uppstod vissa falska synintryck och Jenny ringde i panik efter skjuts då hon trodde att en vattenpöl var en älg.
Idag när jag var på väg från universitetet såg jag tre rådjur och ett nercabbat militärfordon från 40-talet. Att detta egentligen var tre stora stenar och en sopbil uppe på motorvägen kan vi låta vara osagt.
Jag fick mig i allafall en rejäl minnesdos och tänker nu krypa ner under täcket. 
Tack för den.

Jag har hittat ännu en kartong.
Längesedan. 2006 för att vara exakt.

"Du vet nog själv innerst inne
att sex bara är sex
och att ju högre jag stönar desto mer tror du att du älskar mig.

Våra kyssar är kalla som is
för det finns inget som kan kallas kärlek i dem.
När vi somnar i varandras armar är det bara hopp om bättre tider vi håller fast i.

Vi vet båda två att vi bara är en ömsesidig sista möjlighet
och att ju längre vi håller om och håller kvar
desto närmare kommer vi stjärnorna.
Hetta är vi båda rädda för.
Vi vill inte riskera att blanda våra känslor med någon annans.

[...]

Vi minns inte varandras namn men du minns var mitt födelsemärke sitter.
Nej, jag är inte hemma. Jag jobbar på att komma bort.
Kom ihåg att det inte innebär ett skit att du har sett mig naken.
Jag har klätt på mig mentalt för längesedan.

Jag älskar flickor men bara de som dyrkar mig.
Jag knullar pojkar men hellre män."

Uppåt.
Jag är så jädra lyckligt lottad.
Det var skönt att få vända den mentala magsäcken ut och in i lördags, låta gallan överskölja alla tankar, minnen och känslor. Att få göra detta tillsammans med fina varelser som verkligen förstår vad man menar är värdefullt.
Tro det eller ej, men jag lyckades till och med trippa in på krogen. Denna svårighet med att aldrig komma ut.
Det var trevligt, har börjat inse att jag faktiskt känner folk i den här staden (tog ju bara tre år).
Nu väntar en massiv vecka, jag har slutat klappa mig själv på axeln.
Gör det du också.

Välbehövlig helg. Perfekt på så många punkter, ändå är det kanske
just därför det gör mig låg. Varför kan inte jag se och tänka som alla andra gör..
Kan någon byta plats med mig för en stund eller två, så att jag kan få kliva ur och observera.
Men jag vet ju att allt handlar om att jag inte vill.

Gårdagen spenderades på stan med Johanna och Folke. Mysigt, trevligt.
Beundrar dig som satan.

Hade någon form av rastlöshet som inte ville ge sig när jag kom hem. Den senaste veckan har kroppen antagit beteenden som jag inte sett sedan i november och det skrämmer mig. Åkte och hämtade upp mamma som fick höra på mitt malande i någon timme eller två. Sedan begav jag mig ner till Annelie för att hälsa på dem och umgås med lovely Caroline. Skönt och avslappnat, som vanligt men smärtsamt.

Idag inleds upptakten på det som kan bli den mest fullspäckade sommaren hittills. Känns sådär,
känner mig inte upplagd för stress och måsten. Jag har ett oroande tryck över bröstet, tårar som kittlar i halsen. Tänker skylla på att det är helgens cigaretter som gör sig påminda.

Det var det där med att vara en bitterfitta va?

Ikväll blir det inflyttningsvin med fabulösa vännor.
Måste diskutera min senaste litteraturorgasm.

Hade några minuter över sist jag befann mig på centralen.
Hamnade självklart på pocketshop, detta eviga beroende.
En halvtimme senare hade jag utökat min pocketsamling.
Igår ansåg jag mig vara värd att läsa något självvalt och
tog därför fram boken som butiksbiträdet gav fina recensioner.
12 timmar senare är boken utläst och jag sitter här,
tom men tankspridd, och undrar om hon känner mig.
Allt är utplockat, nerskrivet och utgett.
En otroligt ärlig smärta maler inom mig men
jag har både skrattat och gråtit mig igenom bokens kapitel.
Känner mig helt matt, men leende.

Jon Jefferson Klingberg, Jag tror vi behöver prata faktiskt.

"Vi stod i en sjunkande livbåt och bestämde oss för att hoppa ur
och simma. Bara det att du redan hade en flytväst beredd.
Tycker det var rätt fegt av dig."