Utkast: Okt. 25, 2010
"Något som slinter, något som skenar, något ord eller någonting annat som får allting att skära sig.
Det är sådant som inte händer nykära. Sådant som inte kan förklaras för någon som inte har varit gammelkär. Sådant som sker för detaljer som pyrt, för repor som vuxit till sammanhang, vanor som blivit ovanor över dagar och veckor. Som en böld, som en svällande svulst av uttråkning och nonsens. Så lite behövs för att döda då.
För varje steg, för varje krock i köket, för allt vi säger om tv-inslagen. För varje minut av toalettväntan. För varje sekund tappar vi mer av vad vi lärt oss, alla erfarenheter och känslor, allt som varit vuxet, allt behärskat och utvecklat. Allt sådant tystnar, tröttnar, drar sig tillbaka. Låter åldrarna ticka ner.
Det blir för första gången tydligt nu.
Vi har bara låtsas. Hela tiden, fram tills nu. Vi har hela tiden bluffat oss fram. Vi har tryckt bort våra impulser för att vara så som vuxna människor ska vara. Inte förrän nu har vi släppt, slappnat av och börjat ge upp. Den här morgonen har vi helt slutat försöka. Den här morgonen låter vi hela huset rasa.
Vi blir arton år och gör sakliga, sarkastiska anmärkningar.
Vi blir fjortonåringarna som hugger i kapp mot varandra.
Vi blir två sjuåringar med bara en påse godis, skojbråket som farit ur spår, bästisarna som hatar varandra och vill att detas mammor ska hämta dem nu.
Det är jag och min fru.
Vi packar färdigt och vi går ut, vi ska åka som vi sagt, vi är två sjuåringar som ska ut på äventyr. Vi går till stationen, vi väntar på tåget, vi går in i kupén. Tystnaden. Allt som är. Tystnaden, tystnaden, tystnaden emellan oss. Himlen som stängts, regnet i luften. Åskmolnen som drar in.
Vi undviker att svara varandra. Jag pratar så tyst att lätet hörs, inte orden, och när hon frågar vad jag säger blir jag arg för att hon inte lyssnar.
Vi börjar åka. Vi åker. Vi sitter där vi sitter. Sedan reser hon sig. Jag frågar vart hon ska. Hon säger att hon vill ha te, och jag säger att jag vill ha kaffe.
Det är min kontring.
Jag följer efter, vi går mot kiosken. Vi går med avstånd. Jag och min fru. Hon går först, jag går bakom. När vi kommer fram stannar hon, tvingar mig till aktion. Jag säger "en kaffe" till kassörskan, och så får jag en kopp kaffe. Min fru säger "te", och så får hon en kopp te. Jag tar fram min plånbok, bara gör det, för att det är min tur att betala. Och så kommer hon igen.
Med sina ena hand tar Louise sitt te, med den andra tar hon en apelsin. Hon lyfter den, och hon vänder, och där står jag.
Ja, men vad borde jag göra?
Jag borde betala, naturligtvis.
Ja, men vad gör jag?
Jag gör bort mig, naturligtvis.
Det är ju fel, allting. Jag vill inte ha någon apelsin. Ändå håller jag mina pengar, redo att skänka bort dem. I utbyte ska jag få någonting jag inte vill ha. Du kan inte kalla det rättvisa. Visa mig fetma och svält, ge mig krig och kaos, det här är ändå allt jag kan fokusera på.
Det här är mitt problem.
"Jag betalar inte", säger jag.
Louise stannar, vänder, närmar sig igen.
"Du sa något nu?"
"Jag betalar inte för den. Apelsinen."
"Okej."
Hon är tyst.
"Jag vill inte ha", säger jag.
Louise skrattar. Jag låter bli.
"Du tänker inte betala?", frågar hon.
"Nej"
"Det går inte?"
"Du kan betala"
"Det är din tur"
"Jag vill ju inte ha."
Vi tystnar igen. Tittar på varandra, på apelsinen, på pengarna. På kassörskan som ler.
"Varför gör du så här?, frågar hon.
"Det är bara du som vill ha"
"Fem kronor, Emanuel."
"Jag hatar apelsiner"
"Menar du allvar?"
"Har jag alltid gjort"
"Ska det vara så svårt?"
"Ja"
"Men bara betala nu"
"Nej."
Paus. Vakuum. Lugn.
"Jag säger nej nu."
Det är ett statement.
Jag vill inte ha en klyfta, ens.
Fingret mot knappen.
Tryck.
Jag tar apelsinen från henne och jag ger den till kassörskan och det blir en explosion, ett vrål av frustration, ett uppbrott och då får det väl vara slut med den här jävla skiten, då lägger vi väl ned allting, för fan, för helvete, Emanuel, Louise.
Allt som pyrt, allt som glött, allting smäller fritt. De tomma, blodiga orden. De som släpps för att döda. Allt som vi förut inte sagt, aldrig låtit oss tänka, orden som vi gömt och låst in, försökt svälta ut och förtränga. De som var infekterade foster när vi band fast dem, som nu vuxit till skadeskjutna, vilda bestar. Allt släpper vi ut. Allting får riva oss, slita oss i bitar. Snabbt, på sekunder, ett blixtkrig. Alla dörrar slås in, alla väggar rammas, allting forsar ut och fram och fyller oss, kväver oss, dränker oss.
Våra liv och vårt liv ihop. Ingenting skonas.
Vi flyr åt var sitt håll, jag mot vagn elva och hon mot vagn tretton, båda utan apelsin, jag med mina pengar, och vad är det egentligen som händer? Vad har jag sagt? Vad håller vi på med?"
[...] "Vi har väl inte gett fan i den här jävla skiten nu? Inte på riktigt? Va? [...]
"Jag går av nu"
Jag tänker att jag menar allvar.
[...] Jag känner tåget sakta ned, tittar ut och nu ser allt ut som det ska. Jag tänker det, känner det. Jag tänker på all frihet, allting som finns där ute, det universum som har väntat på mig, som jag har tvingat mig att välja bort. Hon ska få se, Louise. Hon ska få se mig med de flirtande i barerna, de fnittrande på bussarna. Allting som jag isolerat mig från. Allt det ska bli mitt nu. Det finns inga hinder nu. Inga lagar och regler nu.
Jag kan få lyssna på "Real gone" nu.
Det här är min manifestation, min demonstration. Emanuel Götstedt tar initiativ. Emanuel Götstedt verkställer. Jag tar beslut. Nu låter jag mig inte kuvas. Nu låtar jag inte Louise vinna slaget, låter henne inte se mig i nederlag. Jag ska gå av tåget, och jag ska klara mig själv.
Jag har fått nog.
Det har jag bestämt.
Jag öppnar dörren, jag går ned och ut på en perrong jag aldrig sett, och jag känner triumfen rusa mot mig.
Friheten.
Självständigheten.
Nu kan jag leva på kyckling och öl, skaffa kabelkanaler med Premier League och erotik, behöver aldrig bädda sängen, aldrig diska bara för att köket ska vara fint. Behöver aldrig analysera hennes fotografier igen. Aldrig skjutsa henne milen till lokaltidningen, aldrig hämta henne after work-full på kvällarna.
Helvete Louise, det här ska kännas för dig. Det ska pierca dig, bränna dig. Jag ska lämna dig här.
Om jag vill kan jag bli ett svin.
Ett fritt jävla svin.
[...]
Jag känner kaoset som en bomb, kan inte förstå att det inte märks, att världen inte hör. Varför går inte larmet över staden?
Vänd tillbaka, vänd tillbaka!
Var är jag nu?
Jag vill ju skjutsa hennee till jobbet varje dag, jag vill se på hennes fotografier, jag vill att hon ska be mig diska för att det ska vara fint i vårt kök. Jag älskar när hon blivit after work-full och kallar mig för plütt. Och jag då? Ska jag sitta i obäddad säng, äta kyckling och se Premier League? Va? Vad är Premier League? Offside och inkast, folköl från Ica.
Jag vill inte vara ett svin.
Jag vill vara snäll och fin.
Det här blir inte en semester, en paus, som jag kan avsluta när det passar.
Det här är definitivt.
Det här är ett slut på något gott.
Alla tankar om att jag fixar det, att jag inte behöver henne, uppbyggda under månader och år. De försvinner nu. De följer med tåget när det åker. Varje sak för hennes skull och varje sak för min skull, varje sådan tanke av prestige. Ingenting av det finns kvar. Allt försvinner och ja, Louise, jag önskar det ogjort nu. Ja, jag önskar dig tillbaka nu. Jag önskar så mycket, Louise."
Det är sådant som inte händer nykära. Sådant som inte kan förklaras för någon som inte har varit gammelkär. Sådant som sker för detaljer som pyrt, för repor som vuxit till sammanhang, vanor som blivit ovanor över dagar och veckor. Som en böld, som en svällande svulst av uttråkning och nonsens. Så lite behövs för att döda då.
För varje steg, för varje krock i köket, för allt vi säger om tv-inslagen. För varje minut av toalettväntan. För varje sekund tappar vi mer av vad vi lärt oss, alla erfarenheter och känslor, allt som varit vuxet, allt behärskat och utvecklat. Allt sådant tystnar, tröttnar, drar sig tillbaka. Låter åldrarna ticka ner.
Det blir för första gången tydligt nu.
Vi har bara låtsas. Hela tiden, fram tills nu. Vi har hela tiden bluffat oss fram. Vi har tryckt bort våra impulser för att vara så som vuxna människor ska vara. Inte förrän nu har vi släppt, slappnat av och börjat ge upp. Den här morgonen har vi helt slutat försöka. Den här morgonen låter vi hela huset rasa.
Vi blir arton år och gör sakliga, sarkastiska anmärkningar.
Vi blir fjortonåringarna som hugger i kapp mot varandra.
Vi blir två sjuåringar med bara en påse godis, skojbråket som farit ur spår, bästisarna som hatar varandra och vill att detas mammor ska hämta dem nu.
Det är jag och min fru.
Vi packar färdigt och vi går ut, vi ska åka som vi sagt, vi är två sjuåringar som ska ut på äventyr. Vi går till stationen, vi väntar på tåget, vi går in i kupén. Tystnaden. Allt som är. Tystnaden, tystnaden, tystnaden emellan oss. Himlen som stängts, regnet i luften. Åskmolnen som drar in.
Vi undviker att svara varandra. Jag pratar så tyst att lätet hörs, inte orden, och när hon frågar vad jag säger blir jag arg för att hon inte lyssnar.
Vi börjar åka. Vi åker. Vi sitter där vi sitter. Sedan reser hon sig. Jag frågar vart hon ska. Hon säger att hon vill ha te, och jag säger att jag vill ha kaffe.
Det är min kontring.
Jag följer efter, vi går mot kiosken. Vi går med avstånd. Jag och min fru. Hon går först, jag går bakom. När vi kommer fram stannar hon, tvingar mig till aktion. Jag säger "en kaffe" till kassörskan, och så får jag en kopp kaffe. Min fru säger "te", och så får hon en kopp te. Jag tar fram min plånbok, bara gör det, för att det är min tur att betala. Och så kommer hon igen.
Med sina ena hand tar Louise sitt te, med den andra tar hon en apelsin. Hon lyfter den, och hon vänder, och där står jag.
Ja, men vad borde jag göra?
Jag borde betala, naturligtvis.
Ja, men vad gör jag?
Jag gör bort mig, naturligtvis.
Det är ju fel, allting. Jag vill inte ha någon apelsin. Ändå håller jag mina pengar, redo att skänka bort dem. I utbyte ska jag få någonting jag inte vill ha. Du kan inte kalla det rättvisa. Visa mig fetma och svält, ge mig krig och kaos, det här är ändå allt jag kan fokusera på.
Det här är mitt problem.
"Jag betalar inte", säger jag.
Louise stannar, vänder, närmar sig igen.
"Du sa något nu?"
"Jag betalar inte för den. Apelsinen."
"Okej."
Hon är tyst.
"Jag vill inte ha", säger jag.
Louise skrattar. Jag låter bli.
"Du tänker inte betala?", frågar hon.
"Nej"
"Det går inte?"
"Du kan betala"
"Det är din tur"
"Jag vill ju inte ha."
Vi tystnar igen. Tittar på varandra, på apelsinen, på pengarna. På kassörskan som ler.
"Varför gör du så här?, frågar hon.
"Det är bara du som vill ha"
"Fem kronor, Emanuel."
"Jag hatar apelsiner"
"Menar du allvar?"
"Har jag alltid gjort"
"Ska det vara så svårt?"
"Ja"
"Men bara betala nu"
"Nej."
Paus. Vakuum. Lugn.
"Jag säger nej nu."
Det är ett statement.
Jag vill inte ha en klyfta, ens.
Fingret mot knappen.
Tryck.
Jag tar apelsinen från henne och jag ger den till kassörskan och det blir en explosion, ett vrål av frustration, ett uppbrott och då får det väl vara slut med den här jävla skiten, då lägger vi väl ned allting, för fan, för helvete, Emanuel, Louise.
Allt som pyrt, allt som glött, allting smäller fritt. De tomma, blodiga orden. De som släpps för att döda. Allt som vi förut inte sagt, aldrig låtit oss tänka, orden som vi gömt och låst in, försökt svälta ut och förtränga. De som var infekterade foster när vi band fast dem, som nu vuxit till skadeskjutna, vilda bestar. Allt släpper vi ut. Allting får riva oss, slita oss i bitar. Snabbt, på sekunder, ett blixtkrig. Alla dörrar slås in, alla väggar rammas, allting forsar ut och fram och fyller oss, kväver oss, dränker oss.
Våra liv och vårt liv ihop. Ingenting skonas.
Vi flyr åt var sitt håll, jag mot vagn elva och hon mot vagn tretton, båda utan apelsin, jag med mina pengar, och vad är det egentligen som händer? Vad har jag sagt? Vad håller vi på med?"
[...] "Vi har väl inte gett fan i den här jävla skiten nu? Inte på riktigt? Va? [...]
"Jag går av nu"
Jag tänker att jag menar allvar.
[...] Jag känner tåget sakta ned, tittar ut och nu ser allt ut som det ska. Jag tänker det, känner det. Jag tänker på all frihet, allting som finns där ute, det universum som har väntat på mig, som jag har tvingat mig att välja bort. Hon ska få se, Louise. Hon ska få se mig med de flirtande i barerna, de fnittrande på bussarna. Allting som jag isolerat mig från. Allt det ska bli mitt nu. Det finns inga hinder nu. Inga lagar och regler nu.
Jag kan få lyssna på "Real gone" nu.
Det här är min manifestation, min demonstration. Emanuel Götstedt tar initiativ. Emanuel Götstedt verkställer. Jag tar beslut. Nu låter jag mig inte kuvas. Nu låtar jag inte Louise vinna slaget, låter henne inte se mig i nederlag. Jag ska gå av tåget, och jag ska klara mig själv.
Jag har fått nog.
Det har jag bestämt.
Jag öppnar dörren, jag går ned och ut på en perrong jag aldrig sett, och jag känner triumfen rusa mot mig.
Friheten.
Självständigheten.
Nu kan jag leva på kyckling och öl, skaffa kabelkanaler med Premier League och erotik, behöver aldrig bädda sängen, aldrig diska bara för att köket ska vara fint. Behöver aldrig analysera hennes fotografier igen. Aldrig skjutsa henne milen till lokaltidningen, aldrig hämta henne after work-full på kvällarna.
Helvete Louise, det här ska kännas för dig. Det ska pierca dig, bränna dig. Jag ska lämna dig här.
Om jag vill kan jag bli ett svin.
Ett fritt jävla svin.
[...]
Jag känner kaoset som en bomb, kan inte förstå att det inte märks, att världen inte hör. Varför går inte larmet över staden?
Vänd tillbaka, vänd tillbaka!
Var är jag nu?
Jag vill ju skjutsa hennee till jobbet varje dag, jag vill se på hennes fotografier, jag vill att hon ska be mig diska för att det ska vara fint i vårt kök. Jag älskar när hon blivit after work-full och kallar mig för plütt. Och jag då? Ska jag sitta i obäddad säng, äta kyckling och se Premier League? Va? Vad är Premier League? Offside och inkast, folköl från Ica.
Jag vill inte vara ett svin.
Jag vill vara snäll och fin.
Det här blir inte en semester, en paus, som jag kan avsluta när det passar.
Det här är definitivt.
Det här är ett slut på något gott.
Alla tankar om att jag fixar det, att jag inte behöver henne, uppbyggda under månader och år. De försvinner nu. De följer med tåget när det åker. Varje sak för hennes skull och varje sak för min skull, varje sådan tanke av prestige. Ingenting av det finns kvar. Allt försvinner och ja, Louise, jag önskar det ogjort nu. Ja, jag önskar dig tillbaka nu. Jag önskar så mycket, Louise."
.
”Sitt upprätt, rak i ryggen, le mot världen – för helvete le”
Du om någon borde förstå...
"Det är dags att tänka efter och jag vill inte följa med det har regnat hela sommaren och jag känner med det Jag ville vänta tills du frågade och du frågade tillslut jag hörde sånger i mitt huvud men dom kom aldrig ut Du ville prata häromdagen och helt plötsligt blev det tyst jag undrar vad som hände vi som skrattade nyss Nu tror du säkert att jag hoppas på nåt som aldrig ska bli av men jag har aldrig lyssnat när du lovat aldrig ställt några krav Vi tar en paus och lämnar rummet och nu släpper du min hand på varsin sida av vägen som en främling för varann Jag vet precis vad du känner fast du aldrig sagt ett ord du har viljan att bli större här är du redan stor Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig jag kan inte skilja på om jag vill va med dig jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig jag kan inte skilja på om jag vill skada dig men du om nån borde förstå att man inte gör såhär mot mig"
.
fy fan.
jag gjorde det igen
Jag gav frisörskan fria händer. Nu har jag lugg igen.
Skönt att man aldrig kan bete sig som folk. På bild.
Nu, mot Kau.
Skönt att man aldrig kan bete sig som folk. På bild.
Nu, mot Kau.
Idag mår jag som vädret.
Förkylningen har tagit ett ordentligt grepp om mig och inuti stormar det ordentligt.
Massa grubblerier som skapar illamående. Kan vara febern också.
Helt ok helg, ibland är det skönt att följa viljan mer än samvetet. Har ju aldrig varit någon som vänder kappan efter vinden men det var intressant att testa på det. Hoppas dock att vänskapen inte har fått sig en törn, jag kan hjälpa till att städa nästa gång.
Blev dock återigen tillbakakastad några år och hamnade mitt i ett bråk som påminde om allt gammalt. Du förstår inte hur ont det gör och hur krasst det känns att spendera så mycket tid och oro på någon som sedan förintar det på några minuter. Jag är så förbannat trött på att springa i det här ekorrhjulet. Stanna! Stopp! Jag vill hoppa av! Förlåt räcker inte, jag vill se förändring, resultat. När till och med omgivningen börjar ifrågasätta ens omdöme och naivitet (?) räcker inte försvaret till.
Jag förtjänar så mycket bättre än det här.
fuck it.
.
tillbakablick
Eftersom min mamma tokstädar och organiserar upp varenda vrå av huset hittar hon diverse gamla saker. Någon gång under lågstadiet fick jag börja gå hem själv från skolan. Möttes då alltid av den här lappen som låg på köksbordet. Jag minns den, och tycker att den är mycket söt.
Dryck beställs och betalas på plats
Har varit ett antal dagar (veckor) av "det är synd om mig för jag har så mycket att göra i skolan". Buhu, stackars lilla ambitiösa människa med kontrollbehov och oförmåga att uttala ordet "Nej". Efter diverse idéer om att besöka talpedagoger och psykologer för att få detta utrett och tillfixat (återigen är vi tillbaka i min och Johannas fixering vid att diagnosticeras) har jag insett att jag nog egentligen tycker om det. Även om jag är helt övertygad om att jag skulle hinna lite mer om dygnet hade några fler timmar, om inte facebook fanns, om jag slutade att sova osv. så finns det ändå tidpunkter då jag skulle kunna göra lite mer, läsa några sidor till eller skriva klart någon uppgift. Vart vill jag komma med detta då? Jo - att jag behöver pressen, jag behöver ha nerräkningsfunktionen på Its' flåsandes i nacken och jag vill inte lämna in saker i god tid (då jag upplever det som att jag då har tid kvar att göra det bättre). Dock finns det dagar då jag inte kommer ikapp, när man ställer klockan på 06.00 och ändå inte hinner, trots att man lagt ner hela den vakna tiden. Det är då den riktiga frustrationen kommer. Den som bedövas med ångest och handlingsförlamning, och som jag ska försöka minnas när jag börjar kolla i nästa års ansökningskatalog.
Nu ska jag greppa pennan och återvända till högen med avhandlingar.
Nu ska jag greppa pennan och återvända till högen med avhandlingar.
Det ligger något och skaver i luften.
Hemtenta - check, avhandling - check.
Sitter och unnar mig några minuters frisurf, det tycker jag att jag är värd.
Helgen var till belåtenhet, blev träning och middag hos Annelie i fredags och lördagens pluggeri avbröts för en trevlig stund i LLA. Synd bara att det var krattspeleri. På kvällen skulle jag fortsätta mitt hemtentande men satt i stället och torkade tårarna till PS. I love you. Igår studsade jag upp ur sängen och begav mig iväg och tränande, efter det blev det plugg fram till inlämnandet av tentan 18.23. Skulle ha tagit en skogspromenad men det blev inte så, på grund av tidens förmåga att kunna springa iväg.
Idag väntas powerpointande med Linda och sedan lite ledsagning. Dessutom startar Hazze ikväll igen, för andra veckan i rad, så jag kanske beger mig upp till Färjestad och kikar. Brukar dock gå åt fanders när jag är där men jag skyller på att hästen är en glaslirare.
Höres.
Sitter och unnar mig några minuters frisurf, det tycker jag att jag är värd.
Helgen var till belåtenhet, blev träning och middag hos Annelie i fredags och lördagens pluggeri avbröts för en trevlig stund i LLA. Synd bara att det var krattspeleri. På kvällen skulle jag fortsätta mitt hemtentande men satt i stället och torkade tårarna till PS. I love you. Igår studsade jag upp ur sängen och begav mig iväg och tränande, efter det blev det plugg fram till inlämnandet av tentan 18.23. Skulle ha tagit en skogspromenad men det blev inte så, på grund av tidens förmåga att kunna springa iväg.
Idag väntas powerpointande med Linda och sedan lite ledsagning. Dessutom startar Hazze ikväll igen, för andra veckan i rad, så jag kanske beger mig upp till Färjestad och kikar. Brukar dock gå åt fanders när jag är där men jag skyller på att hästen är en glaslirare.
Höres.
Det är så slappt att vara student, emellanåt.
Just när man trodde att man mött den mest auktoritära läraren på hela universiteten dyker en ny upp.
Onsdagens lektion var ingen lek. Fy satan vilken press. Var hittar de dem? Lilian (min svensklärare på gymnasiet) framstår som rena drömpedagogen i jämförelse med dessa. Verkar också finnas en skillnad mellan de olika områdena inom svenskan, tänker inte säga mer än att språk är att föredra. De kommande fyra veckorna kommer att bli ett rent helvete. Har nästan suttit med ögonen i böckerna sedan jag kom hem i onsdags. Har läst en avhandling på 400 sidor på sisådär 10 timmar, underbara huvudvärk. Nu har jag sprungit bort med boken till Linda som ska maratonläsa över helgen så att vi ska kunna powerpointa om den på tisdagmorgon. För min del väntar...en hemtenta i språkdidaktik.
Trevlig helg, jag längtar redan till nästa.
Onsdagens lektion var ingen lek. Fy satan vilken press. Var hittar de dem? Lilian (min svensklärare på gymnasiet) framstår som rena drömpedagogen i jämförelse med dessa. Verkar också finnas en skillnad mellan de olika områdena inom svenskan, tänker inte säga mer än att språk är att föredra. De kommande fyra veckorna kommer att bli ett rent helvete. Har nästan suttit med ögonen i böckerna sedan jag kom hem i onsdags. Har läst en avhandling på 400 sidor på sisådär 10 timmar, underbara huvudvärk. Nu har jag sprungit bort med boken till Linda som ska maratonläsa över helgen så att vi ska kunna powerpointa om den på tisdagmorgon. För min del väntar...en hemtenta i språkdidaktik.
Trevlig helg, jag längtar redan till nästa.
oerhört efterlängtat.
Tjoho, Gratis spotify premium.
Bara att studsa in, svara på några frågor och värva några vänner.
Du släpper tyglarna men minns alltid vägen hit
Ojojoj, redan tisdag. Den här veckan är fullproppad med plugg, hemtenta som ska vara inne på söndag samt all kurslitteratur till den nya kursen. Skönt att man fick momentschemat i fredags... skitskola.
Mycket bra helg, aningens stressig. Har insett att det börjar bli tjatigt med alla krillehôlaincidenter men jag måste faktiskt dela med mig av en till. Tid: Lördag. Plats: Jesper. Vi skulle gå ut och ta en cigarett. På väg ut ringer Hannas mobil och vi får order om att vi ska springa nerför gatan, hem till Josse, för att ta en shot. Vi har två minuter på oss. Oerhört svårt att springa i högklackat. Väl framme fick vi varsin shot och tog den där cigaretten vi gått ut för, och sedan sprang vi tillbaka. Jag vill inte påstå att sådana saker endast händer i lusasken, men de är mer sällsynta här, det är en sak som är säker.
"Jag gick i ett kvarter idag,
som en gång var min hela värld,
allting var ju enklare då,
men ingenting kan bli vad det var
Man säger tiden är förbi, snart är det för sent,
livet det går fort och det är svårt att hinna med,
men vi kanske kommer ses en juldag i lund
kanske ölen kommer ta oss på det djupa en stund
kanske fortfarande kommer försvinna i din blick
drömma om den framtid som vi aldrig fick
och vi kanske skriker ut musiken
och trots alla strapatserna i livet kommer vi fram till att vi trivs med
Hur poletten föll om vi kanske lämnar spår hem parallellt genom snön
som ändå blåser bort efter ett halvt andetag
och du säger det var uppenbart
att det aldrig var du och jag
så förlåt om jag bara säger tjena när vi syns
slipper kännas vid svidande förr i tider
kanske var vår historia en fjäril på nål
vacker att titta på men vingar som inte slår
Igår gick jag på mammas gata
Vissa dagar så kan jag sakna
Tryggheten från gamla dagar
men det finns inget som kan få dom tillbaka
Igår gick jag på mammas gata
Vissa dagar så kan jag sakna
Tryggheten från gamla dagar men det finns inget som kan få dom tillbaka
Ibland vill jag återvända
Men det finns ett litet dilemma
Det känns som skorna börjar klämma
Och jag får växtvärk jag måste lämna
Hey
Staden känns för liten
Du och jag börja om det känns för tidigt
Eller för sent hur den än blir de,
kommer alltid vara en del av mitt liv ye
Man är tillbaka på mammas gata
Bland fotbollsmålen, ungdomsgården
Ungdomsåren det är då det slår en
Hur vi gick där och väntade vad skulle hända
Tiden kom och gick och man känner sig allt för hemma
Allt för hämmad aldrig bländad av
storstadens ljus dom är alltid tända nu
Har vi flyttat spridits för vinden
födda på nytt och vi slog igen grinden
Ibland på tunn is, okända vatten,
du vet hur jag älskar hur vi rusade igenom natten
I en okänd taxi, i en okänd stad
som magnetism en okänd lag
om att vi måste vidare aldrig klara
Alltid på jakt och det fattas bara
en liten pusselbit och vi springer dit
Du släpper tyglarna men minns alltid vägen hit."
- Fin låt, sann låt.
Mycket bra helg, aningens stressig. Har insett att det börjar bli tjatigt med alla krillehôlaincidenter men jag måste faktiskt dela med mig av en till. Tid: Lördag. Plats: Jesper. Vi skulle gå ut och ta en cigarett. På väg ut ringer Hannas mobil och vi får order om att vi ska springa nerför gatan, hem till Josse, för att ta en shot. Vi har två minuter på oss. Oerhört svårt att springa i högklackat. Väl framme fick vi varsin shot och tog den där cigaretten vi gått ut för, och sedan sprang vi tillbaka. Jag vill inte påstå att sådana saker endast händer i lusasken, men de är mer sällsynta här, det är en sak som är säker.
"Jag gick i ett kvarter idag,
som en gång var min hela värld,
allting var ju enklare då,
men ingenting kan bli vad det var
Man säger tiden är förbi, snart är det för sent,
livet det går fort och det är svårt att hinna med,
men vi kanske kommer ses en juldag i lund
kanske ölen kommer ta oss på det djupa en stund
kanske fortfarande kommer försvinna i din blick
drömma om den framtid som vi aldrig fick
och vi kanske skriker ut musiken
och trots alla strapatserna i livet kommer vi fram till att vi trivs med
Hur poletten föll om vi kanske lämnar spår hem parallellt genom snön
som ändå blåser bort efter ett halvt andetag
och du säger det var uppenbart
att det aldrig var du och jag
så förlåt om jag bara säger tjena när vi syns
slipper kännas vid svidande förr i tider
kanske var vår historia en fjäril på nål
vacker att titta på men vingar som inte slår
Igår gick jag på mammas gata
Vissa dagar så kan jag sakna
Tryggheten från gamla dagar
men det finns inget som kan få dom tillbaka
Igår gick jag på mammas gata
Vissa dagar så kan jag sakna
Tryggheten från gamla dagar men det finns inget som kan få dom tillbaka
Ibland vill jag återvända
Men det finns ett litet dilemma
Det känns som skorna börjar klämma
Och jag får växtvärk jag måste lämna
Hey
Staden känns för liten
Du och jag börja om det känns för tidigt
Eller för sent hur den än blir de,
kommer alltid vara en del av mitt liv ye
Man är tillbaka på mammas gata
Bland fotbollsmålen, ungdomsgården
Ungdomsåren det är då det slår en
Hur vi gick där och väntade vad skulle hända
Tiden kom och gick och man känner sig allt för hemma
Allt för hämmad aldrig bländad av
storstadens ljus dom är alltid tända nu
Har vi flyttat spridits för vinden
födda på nytt och vi slog igen grinden
Ibland på tunn is, okända vatten,
du vet hur jag älskar hur vi rusade igenom natten
I en okänd taxi, i en okänd stad
som magnetism en okänd lag
om att vi måste vidare aldrig klara
Alltid på jakt och det fattas bara
en liten pusselbit och vi springer dit
Du släpper tyglarna men minns alltid vägen hit."
- Fin låt, sann låt.
biljäklar
Visst är det underbart med bilar. Nu när Kristoffer är i Thailand har jag lämnat bilen på service hos pappisen, en mängd saker som måste fixas. Därför har jag glidit runt i pappas volvo i några dagar (kände mig som 18 igen). Automat - underbart. Igår begav jag mig dock till krillehöla för fredagsmys med familjen. Vid tio skulle jag bege mig hemåt, kom ungefär till ölme kyrka då bilen dog för sisådär 2 sekunder, mitt under en omkörning! Därefter fortsatte den att dö titt som tätt och min puls var skyhög. Inte jätteroligt att bli stående längs stora vägen utan minsta antydan till varningsblinkers. Lyckades till slut ta mig fram till rasta där jag fick stå i i 40 minuter och vänta på hjälp, fick inte heller stänga av bilen. ojojoj, mycket konstiga människor som är ute och far, träffade två stycken bara på den parkeringsplatsen. Hade mamma i telefonen som fick försöka lugna mig och hitta på en bra lösning. Till slut kom hjälpen, Annelie, som vanligt. Att inte hon är min gudmor - det fattar jag inte. En ängel. Hon fick åka bakom mig hela vägen till krhamn med varningsblinkers. Så, tillbaka på ruta ett. Fick ta Eya och bege mig till karlstad igen, kändes som en seger att komma förbi rasta bara. Hemma görsent vilket gjorde att sömn prioriterades framför träning idag.
Nu ska jag snart bege mig till jobbet, sen blir det en sväng till skattkärr - ropa "Välkommen hem" till Marcus som är tillbaka efter ett års studerande i Japan. Efter det beger jag mig återigen till Krhamn för att öla med min vän :)
Bilproblemet får lösas imorgon när jag ska hämta Kristoffer vid tåget.
Dagens horoskop:
"Den som är ödmjuk inser snabbare sina egna misstag. På kvällen lockar en kul fest"
Tjooohoo!
Nu ska jag snart bege mig till jobbet, sen blir det en sväng till skattkärr - ropa "Välkommen hem" till Marcus som är tillbaka efter ett års studerande i Japan. Efter det beger jag mig återigen till Krhamn för att öla med min vän :)
Bilproblemet får lösas imorgon när jag ska hämta Kristoffer vid tåget.
Dagens horoskop:
"Den som är ödmjuk inser snabbare sina egna misstag. På kvällen lockar en kul fest"
Tjooohoo!