Lite konstigt att prata om gamla planer när man vet hur det blev...
Som alltid när man är hemma ska allt röras upp, det ska pratas, diskuteras, ångras och funderas. Det skrämmer mig att människor jag inte trodde att jag kände längre känner mig bättre än vad jag själv gör. Dessutom är det också jävligt när jag vet att samma personer egentligen har rätt.
Sådärja, söndagsångest - avklarat. Idag börjar slutspurten på universitetet för den här terminen. Redovisning i eftermiddag och hemtenta resten av veckan. Sedan är det bara två uppgifter kvar, widdeliooh.
Tackar alla fina själar för en fantastisk helg.
När ses vi igen?
"Det kanske blev en liten omväg men vad spelar sån't för roll"
Nu börjar mitt romantiserande av Kristinehamn bli lite väl tjatigt, men eftersom jag gång på gång får försvara den för alla, oftast de infödda (de är ofta de värsta), tänker jag fortsätta lite till.
I måndags valde jag att vandra hem från stenstalid för att jag längtade efter att få gå en särskild väg. Ni vet den som går förbi kärleksforsen (kallades spökvägen när jag var liten), nerför backen mot järnvägen (tittade självfallet upp mot min gamla lägenhet - åh min), förbi jakobsbergsskolan, följde älven nedanför brogår'n och genom parken bakom stadshotellet för att sedan ta bakvägen av sta'n (mellan kunsgaten och innersta'n). Sista biten var självklart knuten till älven även den, genom rondellen, över trä'bron och vidare bort mot tunneln vid mamman och pappan.
Den här vägen är speciell - den knyter ihop hela mig. Spökvägen är som sagt en barndomsgrej/Kärleksforsen symboliserar valborg. Vägen ner mot jakobsbergs handlar om min tid på kps och min älskade (men kalla) lägenhet på jakobsbergsallén. Brogår'n - kommentarer känns överflödiga - gymnasiet. Vägen genom parken och bort mot lyranrondellen är samma väg som man vandrat varenda dag till skolan. Från lyranrondellen, över trä'bron och resterande väg hem känns som mitt - ni vet när man var liten och lekte "du kan inte ta mig för jag är i bo"-lekar. Andra sidan trä'bron är bo för mig, det känns hemma - tryggt och vanligt.
För att inte nämna alla minnen och hus "där han eller hon bodde".
Varför berättar jag då allt detta? jO inte enbart för att försvara mitt älskade utan också för att jag tror att även om nostalgin är starkt förekommande är stora delar av den här vägen den vackraste jag vet. Alla pratar om att det är så vackert här i solstaden, och visst är det så. Men inte riktigt så vackert, får helt enkelt träna lite extra på det här med att byta glasögon.
Nu ska jag packa min väska och bege mig österut - Krillehôla, fastingen, fina vänner, öl(tält) och Knekta Kungar finns på dagens schema, and i like it.
spärrad.
Klockan ringde och jag klev upp, men det var något som kändes obekvämt, väl inne i badrummet insåg jag att jag fått besök av en fruktansvärd nackspärr. Fy fan.
Nu sitter jag här med min varma vetekudde och hoppas på underverk.
Börjar jobba om två timmar och anar att serveringen är min idag...
ska göras.
Dagens "att-göra"-lista har fortfarande många tomma rutor som väntar på att kryssas i.
Jag funderar på vad det beror på, har jag slappat ihop och blivit mindre effektiv eller har jag blivit för ambitiös i mitt planerande och därför börjat skriva oöverkomliga listor.
Tidsuppfattningen kanske har fått sig en törn, en rejäl en.
Kan du sluta att studsa tillbaka in i mina minnen?
Sitter här och planerar lite inför Turkiet, och som alltid pressas
rewindknappen ner i skallen och jag kastas
tillbaka till senaste resan, den till Lanzarote.
Nostalgin översköljer mig och jag kan inte riktigt tänka klart,
verkligheten var inte så vacker.
.
"Once a failure, always a retard go through the books just dream I went to school with an offer for my teacher he thought, please don´t look down on me But I will, oh oh oh oh Well I don´t care about your modern decoration in your home so why should you care about mine I´ve had enough of this comfort conversation in my mind you´re all retards anyhow Cause if you think love will come towards you like a warm summerbreeze you got your head among the clouds and you will never be free you´ll spend many nights alone i know If you don´t feel the way I do it don´t matter cause, I´ll never know how you feel but if you do then sure I´d be flattered in my mind it´s all different anyhow I think love will come towards me like a warm summerbreeze I got my head among the clouds and I will never be free I´ll spend many nights alone I know I know Cause I have and I will."
.
vad har livet gjort med dig sedan sist?
tid, ork, lust
Jag går på knäna..
^
I helgen blir det UKM för hela slanten och sedan börjar en ny vecka med nya måsten och möjligheter.
Jag är en dålig människa just nu, ha lite överseende. Om tre veckor andas jag igen.
Ni finns i mina tankar.
illamående.
Hemskt när man önskar att det enbart vore bakfylla.
Idag mår jag uruselt och ju längre klockan tickar desto fler bevis får jag på att så inte är fallet.
Kan nog ha dragit på mig någon form av maginfluensa...
Imorgon börjar praktiken och jag ligger här under en filt i soffan och är optimist.
att utmana sig själv
Ja, ni läste rätt, det handlar om golf.
Varenda vänsternerv har dallrat i mig ända sedan jag bestämde mig för att ge det här en chans.
Eller ge det en chans var dumt uttryckt, anmälde mig näst intill i hemlighet då jag länge anat att det nog är en sport som skulle passa mig, vilket min kära mor påpekat för mig under en längre tid. Varken Kristoffer eller övriga runt omkring mötte mitt beslut med vidare entusiasm, kan tänka mig att det nog är ganska skönt att få ha golfbanan för sig själv. Men nu är det minsann min tur. Konstigt det där att man är så rädd för att prova på nya saker. Just golfen känns extra farlig, det känns som man gått över en mycket stark gräns - som om man har gått över till fienden. Lillebrodern har dock en annan syn på det hela; han tycker att det är en gubbsport.
Då får det vara så, jag och gubbarna - here we go.