hindrar dig från att torka ut
oj - här var det ett tag sedan man befann sig.
har inte riktigt orkat eller hunnit förpesta era ögon med
ord angående min vardag.
Jag har insett att jag inte längre är samma.
det är inte samma sandra som för ett och ett halvt år sedan
tog studenten...
Tankarna, synsättet och personen i sig - har förändrats,
och även om det skrämmer mig kan jag inte göra så mycket
för att hejda det.
Det har varit en tid av väldigt mycket nytt.
Har inte en blekaste om hur jag skall kunna förklara vad studier gör med en,
måste dock ge en eloge till mina lärare - som ständigt utmanar mig till diskussion
och som därmed också gör att jag ifrågasätter mig själv och allt jag står för...
och som gör att jag utvecklas.
Kan hända att utvecklas och förändras är samma sak, det enda som skiljer
är sidan man valt att stå på.
Själv står jag ingenstans, saknar allt gammalt men förpestas av inskränkthet,
för första gången kan jag se vad det är som andra människor förkastar,
både vad gällande mig och min hemstad.
jag längtar inte härifrån - tvärtom, men det gör olidligt ont att vara kvar
någonstans som numera känns ensligt och tomt.
Var det jag eller allt som förändrades? eller valde vi bara att gå åt olika håll..?