grodsekret

"Du säger att kärleken aldrig var till för dig
Att du aldrig känt vinden högt över trädtoppen
Du säger att den delar sig vid kinden
Och blir hel igen bakom dig

Varje moln är trasigt
Du räknar allt sorgligt natten lång
Och hon du älskade en gång
Och kanske älskar än
Spelar det någon roll?
Nej kanske ingen
Kanske allt egentligen

Du säger 'har du tändstickor?'
- Ja tillräckligt om du vill bränna ner stockholm
'Och har du vin och sprit?'
- Så att det räcker att få hela fjärden full av sorger
Allt, det är för sent
För sent för vin, för sent för kärlek ren som snö
Inatt finns ingen väg tillbaks

Och du undrar vem som kysser henne nu
Du undrar vem
Vem om inte du
Och läpparna, du kallade dina
Det gör ont att veta
Men lika ont att undra"

Jag blir så trött på detta landet ibland, eller på alla megaidioter som sitter
längst upp. Jag förstår inte tankesättet. Om jag försöker att sätta mig in i hur
de tänker kommer jag bara fram till en sak: att man utgår från att människor är
onda. T.ex. kära moster som inte har jobbat på trettio år utan är sjukpensionär.
Hon har schizofreni och befinner sig på ett boende sedan hon var omkring tjugo.
Bara tanken på att hon får ha kvar sitt körkort gör mig kallsvettig, tänk om hon skulle
komma på att hon skulle ut och köra. För ett tag sedan fick hon brev från försäkringskassan
om att hon nu skulle börja arbeta igen, tjena yxskaft. Jag upprördes av detta och fick snällt
berättat för mig att de har avslutat alla klienters beslut för att sedan skriva nya sjukpensioner osv.
Okej, men då utgår man ju från att genom att säga upp alla lyckas ta fast någon eller några som
fuskar. Jag förstår kanske tanken men tycker att det är att börja i fel håll, behöver de något att göra.
Om inte kanske hon kan ta ett jobb på försäkringskassan, hon verkar klart kvalificerad för jobbet.
Eller att vi höjer skatten och priserna på alkohol, oj - nu ökade importölen igen.

Det som gjorde mig upprörd var att jag såg på nyheterna att det har kommit ett nytt förslag från Kristdemokraterna
som splittrar regeringen, nämligen att man skall göra en personbank för alla tjejer som gör abort där det ska finnas
personnummer och så vidare, okej om man ser till hälsorisker men nej, det var för att minska antalet aborter. Okej, ännu en gång börjar vi i fel håll. För inte faan är det det första jag har i huvudet efter sisådär åtta öl en lördagnatt, "skydd är ett måste för jag vill inte ha mitt personnummer i en abortlåda". Kan hända att antalet illegala aborter ökar? Tror faktiskt inte att folk slutar att ha oskyddad sex.
Men det är ju för att människor är onda, mycket onda. allihop - hela tiden.

Perioder är spännande. Det är intressant att man väljer att dela upp sitt liv,
på både gott och ont och i små och lite större delar. Men det konstigaste är ändå
att man alltid måste väva ihop det till en helhet, något slags jag. Jag är ganska trött på
min vardag, jag romantiserar och fantiserar, kanske mer än jag borde.

Jag saknar tiden då allt var målat i lila och orange, när känslorna bubblade innanför huden
och man fick vara egocentrisk i sitt trygga lilla kollektiv. Här inflikar dock förnuftet som försöker att
påminna om alla gråtnätter, om beslutsångesten, om "sökandet" efter vem man ville vara eller vart
man ville höra, om de tvära kasten mellan förälskelse och förtvivelse. 
Och om besvikelsen och jakten på en trygg tillvaro där man kunde pröva att stå på egna ben.

Men trots att jag är medveten om det så förtränger jag det, jag vill inte veta av det. Fortfarande är allt det där fint
och roligt, och bra. Något att sträva efter, ungdom. Jag minns egentligen bara små stunder men har vävt ihop dem
till en egen helhet, en period, som 70-talet ihoptryckt under en gymnasietid. Saker som när jag och natalie vandrade
runt efter någon form av UKM-tillställning, det var vår och underbart. Skolkandet i rasthallen, totalt onödigt men då fullkomligt nödvändigt för hela ens existens. Det kändes som att man hade allt, möjligheterna var oändliga. Eller sena efterfester, rödvin, "snor-sperma"-glassar m.m. Efterfester tänker ni, det har man väl fortfarande, ja det är sant, men inte sådana - inte på det sättet. Dessutom hade man då inte insett att efterfester är något mycket onödigt och sällan roligt, plus att det det förvärrar graden av slitenhet och bakfylla ofantligt.

Jag saknar revoltungen som gnagde ihjäl mig inifrån, som ständigt pockade på min uppmärksamhet och som
alltid sade vad den tyckte eller bara för att. Jag saknar palestinasjalarna, fjällrävenjackorna i storlek XXL, punköl och Lars Winnerbäcks magi. På tal om palestinasjalarna retar det mig fortfarande att man blev kallade emo, hippie, knarkare (haha?) när man bar dem, eller inte att man kallades, jag är gärna ovanstående benämningar - två av tre för att vara exakt, utan mera att man faktiskt visste, man hade en avsikt med kläderna och valde dem tillsammans med budskapet, mer än att de fanns i arton olika färger i närmaste h&m-affär. Inget elakt mot mode eller h&m men jag tycker att folk saknar bakgrundsfakta idag, man har inga budskap längre. För att inte gå över till någon tafatt predikan om hur mycket bättre min ungdomstid var då jag egentligen inte kommit ur den ordentligt tänker jag avbryta mig själv. Men skulle strax innan slutet vilja nämna ännu en form av besvikelse. Winnerbäcks magi, han har varit min främsta i så många år. Ända sedan 2001 har han varit den som inspirerat mig, han och Bob Hansson. Det säger mer om mig än om dem.

Revoltungen ville bara skriva, bara kasta tankar och skit genom penna eller tangentbord.
Idag finns bara någon form av bitterfitta kvar

Idag är jag trött, sovit otroligt dåligt inatt, många tankar som snurrat.
Blir så lätt när man väl har börjat att ligga och vrida och vända på sig.
Jag inbillar mig, tänker ofantligt många steg för långt och försöker sedan komma
tillbaka till en lagom och vettig nivå. Till slut somnar man av ren utmattning.

Idag skall jag återigen bege mig österut, vackra Kristinehamn. Först till farmor som fyller 85 år idag
och sedan skall jag bege mig till Karlskoga och hälsa på min stackars Emma som är en sjukling.
Efter det blir det Karlstad igen för ett arbetspass. Hujedamej.

Nej, dags att sätta fart.

God morgon.
Huvudvärken sitter kvar sedan gårdagen (och lördagen). Blir så när man
mixtrar med alkoholhaltiga vätskor, för lite vatten, minimal sömn osv. Men ack, så trevligt vi hade det.
Fylls av ett oerhört glädjerus varje gång ni omger mig. Ni är så vackra och så stöttande, och så ni.
Det är en fin mix av varelser som vi har utvecklat, en komplettering av varandra.
Mer sådant tack, det är energipåfyllande.
Konstigt nog är det bara i Kristinehamn man får ångest dagen efter, kan bero på att allt är så nära,
så familjärt, och så välkänt. Alla vet allt och lite till. Spelar dock ingen roll vad man gör eller inte gör,
rollerna är kvar och pickar en i bakhuvudet dagen efter. Men det är tryggt, trots allt.

Idag har jag insett ännu en sak, att jag inte tillhör de som får dåligt samvete när de är inomhus och
solen skiner. Trots att det har regnat konstant i en vecka sitter jag nu inne och ser på film och förtär kaffe.
Det rör mig inte i ryggen.

Vistelsen i Varberg var perfekt, precis vad jag behövde.
Är så glad att vi tog oss tid till det.
Det gjorde mig gott.

Nu börjar allvaret igen, en rejäl upptrappning mot kommande läsår,
nästa lediga helg blir förhoppningsvis 8 augusti.
Då är det typ höst.