grodsekret

Underbar helg, underskatta aldrig fastingen.
Trots spöregn och jobb har jag haft ordentligt roligt.
Längesedan jag skrattade fram ett magknip.
Idag är jag sliten och tänker kasta mig i säng inom en mycket snar framtid.
Tack ni.

Stunder som den igår gör livet värt att leva.
Helt underbart. Ibland när man befinner sig i vissa situationer kan det hända att man vaknar till, går utanför det egna och hypnotiserat betraktar kontexten. Det fina. Det är nog sådant som kallas uppskattning.
När jag satt där, omgiven av vänner från förr, slog det mig att det var längesedan jag tänkte så.
Jag insåg också att jag aldrig tänkt så i de senaste årens situationer, de situationerna som aldrig egentligen tillhörde mig. Det här stärker mig, ger mig tilltro till mig själv och de mina.

Ni är så vackra. Tack för igår.
Tröttheten idag är ingenting.
Ikväll ses vi igen.

Dricker lågpastöriserad icke homogeniserad mjölk och 
inbillar mig att jag är fem år och befinner mig på bondgården
vid bergsjön. Gräddigt, gott, underbart.

Jag är en mjölkfantast. 

Jag har hela tiden trott att det är distansstuderandet som inte passar mig, nu tror jag att det beror på något annat.
Det är fruktansvärt att så fort man kommer upp hit ligger självkänslan längs med skosulan.
Dubbla budskap, för mycket stress och press, otydlighet och kritik.
Det här är inget roligt längre.

Tre situationer idag som har fått mig ur balans.
Jag vill åka hem nu.

På tal om hemfärd verkar det snart vara en omöjlighet på grund av askeriet.

Det känns alltid surrealistiskt att sitta på arlanda. Konstig känsla, världsmedborgare.
En insikt i att världen är så mycket större och att varje ansikte man möter har sin egen verkligen.
Jag brukar ägna en del tid åt att tänka på det. Försöka lista ut var de ska eller var de kommer ifrån, rama in deras verklighet. Jag lyckas aldrig.
Något annat som är spännande med arlanda är att jag alltid lovar mig, när jag sitter här, att jag ska åka tåg nästa gång. Och om det nu inte blir så att jag åker tåg så ska jag minsann inte äta en hamburgarmeny utan prova någon av alla de andra, dyrare, matställena. Det går liksom sådär med det med.
Så nu sitter jag här, pommes fritesmätt och koffeinfylld, tittar på alla flygplan som gör sig i ordning och inser att det snart är min tur att klättra in i ett.
Våndas, förbannar att jag valde en distansutbildning och vill att askmolnet ska komma nu (eller aldrig).
På torsdag ska jag ångra mig igen.

April månads vinnare är:
SANDRA.

Va tusan blire?
Merförsäljningstoppen.

Det var nog bara för en månad,
eller så kan det vara så att det är någonting som har hänt långt där inuti.
Någon som numera mår bättre.

Inspirerande.
Det är så skönt med människor som tillåter en att vara sig själv.
Som kanske till och med hjälper till att plocka fram det där självet.
Belysa, göra gott, vara vackert.

Jag upptäcker dessa människor hela tiden och uppskattar dem med hela mina varelse.
Från och med nu spenderar jag dagarna leendes.
Tack

Tar paus i uppgifter jag aldrig börjat göra.
Kvällspromenerar med Micke i stället.

Hej.
Motivationen är kass för tillfället, uppgifter varje jädra vecka som ska in och jag väntar såklart till allra sista minuten. För varje gång jag lyckas lämna in en uppgift tänker jag att jag ska vara aningens bättre och mer förberedd inför nästa, men icke. Dagarna rinner mig ur händerna.
Den här veckan har varit mindre bra, humöret är instabilt och jag har börjat drömma märkliga drömmar igen.
Ge sig.

ojoj. Idag är det en sådan där dag när man tar paus, när man slutar vara duktig och bara ställer in allt.
Det kan bero på att det är måndag, brukar kännas så då. Som om den kommande veckan är för svår att överleva. Har redan avbokat en av dagens göromål, det kan bli fler.
Kaffe.

Känslan av att titta på någon genom ett rum fyllt av människor,
blickar som möts och som bekräftar att man delar något fint.
Att vara någons enda.
Det saknar jag.

Man vet att man borde se över sin packningsprioritering när man har kramp i vaderna och fingrarna domnar dagen efter själva bärandet. En dryg timmes intensivshopping i Stockholmskärnan med en fullproppad resväska på armen är alltså inte att rekommendera.

Gråväder idag när jag är tillbaka i solstaden. happ, så blir det ibland.
Jag har haft en fantastisk helg, många nya möten, intressanta diskussioner och tankar.
Så jädra häftigt att det finns folk med engagemang. Människor som inser att man kan förändra.
Tack för personer med diskussionslust,
jag är så trött på att prata med väggar.
Spenderade tågresan hem med att planera och visionera. Upprymd.
Ångrar att jag inte gav mig i kast med detta tidigare men får göra det bästa av det från och med nu.

Jag mår bra nu. Otroligt bra, och jag tror inte ens att det beror på våren.

Det god humöret fortsätter.
Sprang runt på jobbet i strumplästen förut och bara mådde gott. Insåg dessutom att världen är så mycket mindre än man tror. Det kan dock leda till en viss paranoia.
Slapp till och med att messkämmas inför bossen, han var på plats och redde ut mitt förlorade minne utan att egentligen veta om det.
Förstår inte hur jag kunde känna sådant obehag för stället i höstas, måste bero på allt det andra som låg och lurade då. Nu är jag helt avslappnad och kan ägna mig åt påläsning och inandning av atmosfären.
Kultur.

Nu har jag slarvat bort ännu ett lösenord, helvete.
Jag visste att jag borde skriva upp det, får messa chefen när jag kommer till jobbet. Och skämmas.
Detta sporrar mig till att ta tag i rutinpärmen på studs. Systemet måste fungera.

Har ni ingenting för er idag så kan ni titta förbi Alsters herrgård.
Säga hej till mig och Gustaf.

Lovely you.

Du ökar mina besöksminuter på facebook avsevärt.
Ge sig.

Du kan vara en trött mössa.
Idag har jag haft en på-väg-mot-migränanfalls-dag. Det är sådär.
Igår tänkte jag vara duktig och gå och lägga mig i tid, men klockans förmåga att rusa fascinerar mig.
Dessutom gjorde diverse konversationer sovandet mindre aktuellt.
Imorse ringde klockan 05.50 och jag kan svära på att jag var i flytande form när jag gled ur sängen. 
Dagen som sådan har dock varit bra och jag har hunnit med en massa.

I morgon lämnar jag tryggheten på skolan och beger mig tillbaka till universitetet för en dag.
Ska lärarförbunda hela dagen och global action week står på schemat.
Förmiddagen kommer jag vara placerad bakom montern i gläntan, eftermiddagen spenderar jag på regionkontoret och genomför videokonferens. Seriöst som attan.
Stockholm över helgen, Lidingö it is.

"Öjj, vet du en sak. Du är den enda nya läraren som vi någonsin har varit snälla mot."

Urgoa.

"Nu är jag led vid tidens schism
emellan jord och stjärnor.
Vår idealism och realism,
de klyva våra hjärnor.

Det ljugs, när porträtterat grus
får namn av konst och fägring.
En syn, som svävar skön och ljus
i skyn, är sann som hägring.

Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor,
och rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor."

Pausat.
Sitter och funderar på om man skulle börja söka en sort av något slag.
Jag är en samlare.
Det ger mig kickar.

Hittade ett fint porslin. Men jag har inga fler skåp att placera dem i.
Och bokkvoten är fylld sedan länge.



Fint. Iittala - Korento av Klaus Haapaniemi.

Såg dessutom att de har börjat tillverka Rörstrands "Mon ami" igen.

Kanske ska utmana farmodern.

För några år sedan hade man befunnit sig på en helt annan plats idag.
1 maj är en fortfarande en särskild dag i kalendern.

Nu har man plötsligt blivit lugnare, mindre revolterande
och kanske (!) lite mindre arg.
Att ta cykeln istället för bilen till jobbet kan knappast ses som en demonstration.

Hur kan man ha blivit en av alla grå?