oink oink
vandrade jag in på vårdcentralen i eftermiddags och fick mig en spruta.
Vet inte varför eller om jag egentligen ändrade mig, men tyckte bara att ska det göras så ska
det ske på ren implus. Har också insett att det faktum att jag är skeptisk egentligen inte har med rädsla
att göra; jag har ett självdestruktivt förhållande till min kropp. Så vill man testa vaccinet på mig (och alla andra)
- be my guest.
Som passande för just detta inlägg vill jag ha med en av världens bästa serier; pärlor för svin.
vänskap
Marie har knåpat ihop en oerhört fin och rolig film,
skrattade så att tårarna sprutade när all nostalgi rusade över mig.
Tack. Ni betyder så mycket - Turkiet here we come.
Fil-o-så-fisk
Har dessvärre problem med att hålla tyst - men det var väl ingen överraskning,
blev otaliga diskussioner innan jag till slut tog kvällen.
Nu sitter jag hemma hos mammsen och pappsen och moffar lussekatter,
ska försöka att bestämma mig för en tid att bege mig tillbaka till kd.
Måste dessutom ta tag i det här med pluggeriet, tror inte att jag har öppnat en bok sedan i tisdags,
har noll motivation. Vet inte hur jag skall ändra på det..
Det känns liksom som att det är någon form av knapp som slagit av, blir tonårstrotsig och känner bara:
"vill inte, vill inte, JAG VILL INTE!!" imorgon har vi någon form av föreläsning/seminarium 14.45-18-15..
bara det kan göra en deprimerad.
Nu skall jag återgå till köket, kanske skulle ta tag i böckerna innan pärona kommer hem och lagar mat..
eller inte.
Det luktar unken gammal källare
Har numera ett vardagsrum i plast, inplastat. Detta gör att när jag sitter i soffan har jag 1 ½ meter fram till
vår nya tv, plötsligt känns 42 tum en del onödigt, man blir snurrig. I och med att mitt vardagsrum är kaotiskt
tappade jag liksom julkänslan lite, jag som hade köpt så fina dekorationsgrejjer. Men skam den som ger sig, på väg hem från claratappen råkade jag hamna på panduro och vips hade jag köpt mig ett par tomtebarn, så till helgen ska det pysslas ;)
Idag blir det specialpedagogik för hela slanten, skulle dock vilja stanna hemma för att se vad hantverkarna tar sig till, är inte riktigt nöjd med deras beslut än så länge.
Ikväll blir det personalmöte på pitchers (what?!) haha.
inkludering
Jag som klev upp på tok för tidigt just för att inte bli väckt av instövlande hantverkare.
Vid elvatiden ringde de och sade att de kommer imorgon istället, mmm njötet.
Så nu är det bara att ställa klockan igen.
Imorgon har jag en hel del schemat, förhoppningsvis blir det även en dejt med Johanna.
studerande.
Snart kommer det hit några hantverkare också, har en rejält fin vattenskada i lägenheten. Om någon vill veta hur mycket det har regnat den senaste tiden kan ni komma hit och kolla på mitt tak som buktar inåt och.. skvalpar.
Blir en del nervös över att ha arbetare i lägenheten, särskilt när man är hemma, det blir lite krystat. Men har fått träna på det sedan vi flyttade hit, först balkongen, sedan teliainstallationen och nu taket, väggen, golvet (!)
Ojoj, nu hör jag dem - de är på taket.
dilemmaseminarium
Vill bara stänga in mig och låtsas att saker aldrig hänt, det kommer för nära - blir för intimt,
och jag inser varje gång att jag nog sagt för mycket.
När jag rannsakar mig själv finner jag ingenting som var dumt eller för mycket, det är bara känslan av utlämnandet som etsar sig kvar.
Jag är lite av en berg-och-dal-bane-typ. Jag vet redan innan hur det kommer att sluta, det gör gärna det när man har höga förväntningar och skyhöga krav. TAADAAMM - besvikelse. Jag bryr mig för mycket om vad alla andra tycker och hur de uppfattar situationerna.
Sedan kommer glädjen över vännerna och det faktum att de kom och förgyllde min kväll.
I lördags var jag så nära att lyckas, det var bara några få steg kvar...
"Åh, jag längtar så till ikväll, det ska bli så jädra roligt. Har dock ganska höga förväntningar men det går nog."
"Okej"
"Men jag kommer säkert gråta ändå, det brukar ju alltid bli så när jag inte får allt att gå ihop, då blir jag besviken - kanske mest på mig själv."
"Det känns som att du alltid måste gråta för något."
och så blev det, men problemet kvarstår. Mitt bagage är rätt välfyllt av besvikelse och oro, och om man inte kan förstå det utan menar att "ja men ibland kommer man ju att bli full, så är det ju bara", då finns det ett nivåglapp.
Trots detta gnällande och bittra måste jag fokusera på det positiva. Bortsett från smolken som samlades i bägaren på slutet hade hade jag en oerhört rolig och trevlig kväll, kanske gick den lite väl fort. Nästa gång ska jag ha tydligare ramar, när det finns mer pengar på folks konton och när Alex har fyllt vuxen ;)
Jag hade en toppen kväll och jag är så glad att ni som kom kom (?!).
Ni betyder så mycket.
Tack som faan!
.
Tränar inför min kommande yrkesroll: hemmafru.
Jag har vägrat gå utanför lägenhetshuset (förutom svängen till soptunnan)
utan ägnat mig helhjärtat åt "fruntimmerssysslor" såsom tvätt, handtvätt,
dammsugning, undanplockning, rensning av kylskåp, dammtorkning, rengöring av handfatsavlopp, vattning av blommor, bäddning (med nytvättade lakan), diskning, matlagning (har gjort min första sås från scratch), kottskötning och en massa mer. Strykning och tvättning av fönster uteslöts då jag hört från en säker källa att man får träningsvärk i benen av sådant. Bakningen tar vi om en vecka.
Pluggat, som är min egentliga huvudsyssla har jag däremot inte gjort, men än finns det timmar kvar av dygnet.
nu stoppar jag fingrarna i halsen
Long time. Ilskan eller om det var besvikelse har lagt sig nu så jag vet inte om jag
orkar dra upp allt igen. Kan sammanfatta det hela med att jag fick mig en kalldusch med tillhörande kallsup.
Dessutom vill jag klargöra att jag vet att jag är otillräcklig, jag vet att mycket har förändrats och att jag
inte har lika mycket tid som förr, men allt kom liksom i ett.
Jag funderar ofta på om jag kan förändra det, om jag kan bli lite bättre - åtminstone ringa lite mer. Men jag vet inte, det finns någon spärr - för alltid när man försöker kommer det ett bakslag som tar bort det där roliga. Tro inte att jag inte har dåligt samvete men jag försöker ändå. Som något slags försvar känns det som att de flesta är uppe i sitt och att man på något vis dövar sitt samvete genom att lägga det på någon annan, "att det alltid är hon/han som aldrig har tid (men om han/hon skulle höra av sig är sannorlikheten stor att man ändå inte skulle ha tid)".
Det är en slags egocentrism som blir till en nedåtgående spiral.
Till detta hör att jag kanske inte är den lättaste personen att lära känna, mina murar har visserligen blivit lägre med åren men fortfarande är de näst intill ogenomträngliga. Jag trodde att det var "allmänt" känt att när man väl kommit innanför de murarna så är man fast samt att jag ganska tydligt visar vilka jag tycker om och inte. Detta visade sig vara en stark överskattning från min sida. Ännu en sak som jag bör tillägga är att min syn på vänskap går ut på att jag inte kräver att varken jag eller någon annan skall vara med varje vaken stund. Jag tycker att det viktigaste är att mina vänner vet att jag finns där om det händer något och att man alltid kan räkna med mig. Visst är detta naivt och dumt, vänskap måste underhållas. Men om tiden inte finns och jag ändå känner så starkt för dessa personer så försöker jag få dem att förstå det, utan att stå tillsammans med dem i kön till statt varje lördag.
Jag tyckte att det var gulligt när min mamma, som så oerhört sällan tar mitt parti, tyckte att jag ibland borde få mer cred från vissa vänner än jag får, att jag ibland kämpar mig blodig för att få allt att gå ihop. Det värmde, kanske för att jag också har känt så ibland.
Oj, hade visst mer än jag trodde att få ur mig och jag är rädd att detta kan få oanade konsekvenser, vilket inte alls är min avsikt. Jag vill bara berätta att jag vet att jag ofta är en dålig vän som inte har tid men jag ber ändå om en rannsakning av den egna personen innan jag får allt slängt över mig. Jag saknar er så förbaskat mycket och skall ännu en gång rannsaka kalendern i hopp om mer umgängestid.
Och jag finns här, vad som än händer.
<3
bergochdalbana.
det gjorde jädrigt ont.
Mer om detta när tid och ork finns.